Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘barkfiskproduktioner’ Category

Rapport: september månad ägnas åt romanskrivande. Den här spotifymixen fungerar som soundtrack till boken:

M:E:K: soundtrack

 

Annonser

Read Full Post »

Read Full Post »

Fredag

Det händer att jag värker fram kritik.

Read Full Post »

Loop för Elis

ÅBJÄKTIFIERA MÄ

ÄLLÄ LÅT MÄ VA

Read Full Post »

Ett stort gap ska till för att svälja Burroughs Live – mastodontvolymen som samlar fyra decenniers intervjuer med Cut-upfarfar. Samlar den allt mannen sagt i intervjuform? Närainpå, tror barkfisken. Stimulerande att upptäcka att även genier inte klarar av att säga något nytt varenda gång de öppnar munnen. Hjärnan verkar vara kapabel att ta in nya intressen ungefär vart fjärde år. Men knappt det. I Burroughs fall återkommer som bekant drogpolitik, konspirationsteorier, vapenfetischism, libertarianism, lemurer, katter och skrivtekniker. De skvalpar runt i intervjuerna, med skiftande betoningar, under en fyrtio års period. Förvånande ändå hur pass mycket tankeverksamhet Burroughs ägnade åt avgjort ockulta intressen de sista tjugo åren och inte minst då det gamla Egyptens själssystem (ett flertal själar ”tävlar” om utrymmet i kroppen,”inte undra på att vi har motstridiga impulser”) som ju var temat för The Western Lands (på ett ställe säger han sig till och med tro på gud (singular, dock med gemen)). På tal om Burroughs så ger enligt uppgift pigga och stadigt växande Sphinx Förlag ut hans sista roman Ghost of chance under hösten. Jag har inte läst den förut – jag har verkligen överdoserat på Burroughs genom åren – men ser fram emot denna text där virusmetaforiken går från att handla om språket till Jesus. Jesus som virus. Och lemurer. Ja.

På tal om bokförlag så recenserar Henrik Petersen Eolit förlags Handflata-serie i dagens HD. Det blir ett generellt sett positivt omdöme i en recension som inte minst framhåller att serien måste ha varit ett ekonomiskt vågspel för förlaget: ”På det hela taget: Det kreativa förläggandet och förläggandet som konstform måste här belönas. För att inte tala om satsningen på debutanter. Jag ställer mig upp och slår hårt händerna mot varandra.” Ett sådant uttalande bör en barkfisk tacka för och mycket riktigt – den tackar. Dock önskar jag att Handflatan snart får en djupanalys i någon uppmärksam kulturtidskrift. De här texterna förtjänar verkligen en längre koncentrerad text. Handflata-serien är för barkfiskens del en indirekt hyllning till vågade förlagsprojekt som exempelvis Paul Soares sorgligt avstannade No Fun. Den blir också med all sannolikhet det sista Eolit gör. Om vi mot förmodan plockar upp Eolit igen vill jag se mer gerillaverksamhet av det hela. Bokbål förlag-redaktionen verkar helt enkelt ha oförskämt kul. En gerillaverksamhet för mystik litteratur skulle vara något att utveckla magsår för (förlagsarbetet kräver ju trots allt ett flertal spalter i att göra-listorna). Och då tänker jag framför allt på nyskrivna texter (i små och raskt färdigställda upplagor), återutgivningar verkar Sitra Ahra bland andra klara fint. Kan i sammanhanget nämna att jag i läsväg börjat fingra på Anders Olssons bok Att skriva dagen – Gunnar Björlings poetiska värld. Det är framförallt Björlings expanderande, inkluderande, ständigt prövande och ”värdsligt inriktade” andlighet som intresserar. Är det inte konstigt förresten att  samtida essäisten/ljusmystikern Ulf I Eriksson inte har ägnat Björling någon längre text? Eller är det något jag glömmer? Han kanske ansåg ämnet vara uttömt i och med Olssons bok (Att skriva dagen är från 1995. Erikssons Exempel från 1999). J, jag tittar på dig. Möjligheten finns ju visserligen att fråga essäisten själv.

Read Full Post »

1. Moonshineraspekter

Tim Hardins fruktansvärda pianobarslemmiga version. Okkervil Rivers skräpiga garagefolkiga fylleversion. New Lost City Ramblers stelbenta arrangemang kring grundackordet. Cat Powers sömniga blues. Rumbleseats något hetsiga upptempotappning som låter som om Giant Sand covrar Neil Young i arrangemang av Uncle Tupelo. Elliot Smiths dröjande nasala falskstämma. Clancy Brothers irländska lägereldsvals. Bob Forrests Dylan-uppdatering på soundtracket till I’m not there. Alison Morrers orgeldronande ökengast. Crooked Jades cellodronande dito. Nej – när det gäller den traditionella folklåten MOONSHINER måste det ändå bli Bob Dylans version, tätt följd av Uncle Tupelos, som bör konsumeras. Och det är allt jag har att säga om saken. Nej, jag vill också säga att Dylans Moonshiner kan vara det bästa han någonsin spelat in och den har winamprepeterats helgen igenom.

2. Odeutgrävningar

Att sila The Shining genom Stig Dagermans Att döda ett barn var ju föga inspirerande och det borde vara uppenbart för alla vid det här laget. En lagom kul idé visade sig vara mindre rolig i genomförandet och mest humorlös blev den i sin färdiga skrud. Men jag hade inte mage att slänga både Dagerman/Kubrick-hybriden OCH mina förberedande anteckningar till texten så jag återvände till skissbordet och via klassisk cut-up och fria associationer kring fynden i detta arbete sitter jag nu med ett helt annat grundmaterial. 101 meningar har vaskats fram genom utgrävningar i klipp-och-klistra högarna. Texten har nu kommit att likna det första utkastet till Ode till Crispin Glover jag skrev för något år sedan. Och i och med detta arbetssätt återupptäckte jag varför jag började med ode-serien överhuvudtaget. Det handlar om att upprätta ett tredimensionellt landskap (via omfattande research) kring ett ämne som intresserar mig och sedan kliva omkring bäst jag vill i det. Mål och mening: att glömma mig själv. Eller kanske snarare – att hitta långa omvägar som får mig att glömma att jag egentligen skriver om mig själv. På så sätt kommer researcharbetet att utgöra det viktigaste momentet. Det är det enda jag saknar med högskolestudier – att skriva längre uppsatser, att få vistas i ett specifikt ämne.

3. Woodshock

Jag stötte på Richard Linklaters allra första kortfilm på youtube. Lägg märke till en stolt Daniel Johnston som visar upp sin senaste kassett.

Read Full Post »

Den sista semesterveckan kan jag bland annat pricka av ett någotsånärt färdigställande av Ode till Stanley Kubricks The Shining via Stig Dagerman. What fresh hell is this? Jag har helt sonika silat den avslutande akten i filmen genom Stig Dagermans Att döda ett barn och det kan se ut så här:

Stig:

”Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.”

Barkfisken:

”Det är ingen ond man, han är bara uttråkad och betänksam och innan han går upp till lobbyn igen dröjer han ett ögonblick och lyssnar till rösterna från hotellets avfolkade rum. Det faller en skugga över trehjulingen och pojkens svettblanka panna är full av orosrynkor och i psykosdrömmarna fortsätter den lille munhåleboende pojken Tony att upprepa ordet REDRUM.”

Lättköpt? Makabert? Skittråkigt? Onödigt? Skoj? Ingen aning; eller you be the judge. Jag är mest glad att det är över. Det har varit feng shui att slänga tjugo sidor med förberedande material i papperskorgen och börja tänka på annat. Jag har glömt bort varför jag skriver. Den här semestern har prestationsångesten dödat all kreativ glädje och jag ska hämningslöst spendera helgen med dåliga filmer, högljudd musik och starkt kryddad fet mat. Kanske kan jag viga den lilla tid som är kvar till ”rekreation” och således gå ut i hösten med ett sinne som tänker på Microsoft Word när det känner hemlängtan. In other news: jag blev full på folköl i tisdags och morgonen efter hade jag min Zoom H2 full med nya låtskisser. Upptempo? Check. Riffbaserade små illvilliga monster? Check. Jag beslutade helt resolut att bli full på folköl oftare. Det viglar upp gitarriffen att skåla med sig själv, kedjeröka och titta på Der Baader Meinhof Complex.

Tre snabba: jag har återupptäckt Uncle Tupelo, inlett en vänskap med Carlos Castaneda och köpt ett PA-system för 13000 kronor. Jag möter således de kommande arbetsveckorna som en smygtjock countryrockande lodis med peyotelängtan.

Read Full Post »

Older Posts »