Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘barkfiskfilmer’ Category

Vissa filmer och böcker som kommit till en i påverkbar ålder har integrerats i det egna tänkandet så till den grad att åsikter och övertygelser man trodde var resultatet av egna erfarenheter egentligen stammar utifrån. Jag såg dokumentären Unmade Beds på Stockholms filmfestival 1997. I nitton års ålder var den här nakna skildringen av fyra singlars ”privata helveten” i kontaktannons- och dejtingvärlden lika skrämmande som den kändes fjärran. Inte så mycket för att de fyra skildrade bodde i New York utan mer för att samtliga var  minst femton år äldre än mig. De slogs mot gravitationen och tiden – kroppar som säckar ihop med åldern, och en alltmer påtaglig desperation över att aldrig ha träffat någon att gifta sig med. I kontrast till deras lott i livet var jag precis nitton år fyllda, lika smal som dåvarande idolen Brian Molko, och hade precis börjat på Södertörns Högskola. Kontaktmöjligheterna med presumtiva dejter kändes outtömliga.

När jag ser om filmen idag av en slump har jag inte sett den på tolv års tid. Och jag märker att jag – med stigande ålder och periodvis tilltagande bitterhet – hävdat allt möjligt under åren som vore det mina egna åsikter men som egentligen är från Unmade Beds. Här finns dem nu i en avi-fil, ord för ord. Jag vill inte hävda att jag pådyvlats åsikter som jag egentligen inte hållit för sanna. Men jag undrar om det kan vara så att tankegods från filmer och böcker ibland påverkar inte bara ens syn på utan också ens möjligheter att verka i världen mer än vad man skulle vilja erkänna. Det är en debatt lika gammal som kulturkonsumtionen själv. Men oavsett – det känns som att komma hem när jag nu återfunnit mina egna inlärda ”urkunder” i Unmade Beds. För när det gäller dejtingscenen har jag varit bitter, bittrare, bittrast. Inte minst när det gäller skillnaden mellan tjejers och killars möjligheter. Kanske hade utsikterna inte känts lika ödesmättade som de gjort ibland om inte Unmade Beds-historierna legat och grott till synes omärkbart någonstans i mina övertygelsers DNA.

Hursomhelst. En av personerna som ställt upp i filmen och blottat sitt dejtande är Mikey Russo, en fyrtioårig lastbilschaufför med filmmanusskrivande på fritidsagendan. Samtliga manus han skriver berättar om ”Mike” och ”vackra kvinnor” och hur ”vackra kvinnor krossar mäns hjärtan, för det är vad vackra kvinnor gör.” Mikey Russo är en ”hårdast av de hårda”-typ av man vars ungkarslägenhet lever upp till begreppet mer än andra lägenheter. Det sitter speglar i taket över sängen. Bronsstatyer föreställande älskande par tronar i vardagsrummet. Och han är full av livsvisdomar. Nedan följer ett kompendium, min ode till machomannen Mikey Russo. Jag är övertygad om att någonstans bakom min oattraktiva passivitet, min latenta reumatism, mitt diafragmamuskelbråck, min spänningshuvudvärk och mitt skadliga vanebeteende sitter en Russo i mig som vill blomma ut och bara köra sitt race.

mikey russo

”You see the shit I gotta go through to impress these women? I get the hair colored. Gotta shave. Clip my ear hair, so they don’t think I’m an old fuck. Cause any old chicken has hair coming out of their ears, and women know that shit. Now I gotta clip the nose hair… Well… this is it lady. What you see, is what you get.”

”I have high standards for women but I never thought of myself as a pretty boy. It doesn’t bother me that I got a bit of a gut. And that I’m starting to get a receding hairline. Cause Michael is still Michael. ”

”I’m low maintenance. I can shit, shower and shave and be outta here in twenty minutes.”

”I was never the Robert Redford or Paul Newman type. I was always the Jack Nicholson or Harvey Keitel kind of guy.”

”The way I see it. They’re the beauty. And I’m the beast.”

”Well this night sucked. I answer an ad from a woman in a New York magazine. She calls me and tells me she likes the sound of my voice. We talk. It’s a nice rapport. We go out to dinner to a restaurant, to one of the most expensive ones in the city. I spend 197 dollars and what I gotta hear is that my position in life… she would be embarrassed to present me to her friends because I’m not high enough in the corporate scale. Wonderful… She’s a judge. She sits on a bench every day and judges people.”

”I hate the personals. I don’t place an ad myself cause I’m not Robert Redford. And I don’t have a lot of money. When I do go out on one of these dates and the first question they ask me is ‘What do you do?’ I lie. I tell them I’m a first run screenwriter. Now I do write screenplays. But I’ve never sold one. And I tell that lie because I know I’m never gonna see them again. And I don’t care cause the only thing they’re interested in is my social status and how much money I have.”

”I had a real shit date last week. As soon as she walked through the door I knew I was in trouble. cause she was a real mutt.”

”Women can get laid anytime they want. It’s just the way it is. It’s pussy power. Men can’t do that. That’s why prostitution has been with us since the beginning of human kind. Any man that tells you he hasn’t been with a hooker is a liar.”

”And getting older is real shitty. Yesterday I went to the Angelica Theatre. Gave the girl at the window a twenty dollar bill. And I went inside to get a bottle of water. I looked in my hand expecting to find twelve dollars. I found sixteen dollars. The girl at the window had given me a senior citizen’s discount. According to that girl I look like I’m sixtyfive years old. Isn’t that wonderful?”

”She’s out there somewhere. I just haven’t found her yet. So I have to turn another corner. At least that’s what I keep telling myself. But sometimes I get a little depressed. And I’m the type of guy that when I bleed, I’d like to bleed alone.”

”The woman that gets me now is gonna get a hell of a deal. I’m a catch! I’m HIV negative. And I’ve done all those fleeting moment things.”

Read Full Post »

Fredag

Polanskiaffären aktualiserar ett flertal ”intressanta” böjelser i de mänskliga leden. Och då menar jag inte den alltjämt pågående sexualiseringen av den knappt könsmogna flickan. Jag menar just frågan som Katarina Wennstam uppenbarligen ska behandla i sin nästa bok om machokultur i svensk film: kan det manliga geniet ges immunitet för allehanda skräpiga personlighetsdrag för sitt konstnärskaps skull?

– Det talas ständigt om dessa mäns jäkla ”mörker”, när det egentligen handlar om rent kvinnoförakt, säger Wennstam i en läsvärd DN-artikel.

Jag vet hur jag själv fungerar. Människor med stark karisma och älskvärda karaktärsdrag kan jag förlåta nästan vad som helst bara jag får fortsätta att vara inom stjärnglansens räckhåll. Den karismatiska mannen eller kvinnan har immunitet. Han eller hon behöver inga talanger utöver karisman i sig och kan försaka jobbet och andra människors känslor på daglig basis (ja, det verkar vara en självklar del hos den karismatiska personligheten – en odräglig narcissism som per definition måste köra över medmänniskorna). Men jag tror vi vill bli överkörda av den starka personen, vi vill det om och om igen, för det är ändå bättre än att bli ignorerade av dito. Vi kan inte hjälpa det. Vi vill försätta oss i situationer  där den upphöjda får chansen att behandla oss som strunt. Polanskiaffären aktualiserar bara något som ständigt pågår runt omkring oss, i parrelationer, familjer och på jobbet. Vi kan vara övertygade om våra åsikter i sakfrågorna men skärskådar alltför sällan hur vi särbehandlar från fall till fall. För närandet av det egna egots skull. Är vi inte själva förärade immuniteten så har vi bara att försäkra oss om att få vara i dess närhet. Och så institutionaliseras guru- och sektkulturer i större och mindre skalor på samhällets alla plan gång på gång.

Men Gud nåde den självupptagne som saknar karisma.

Read Full Post »

I come bearing smiles for everyone. Något av en bättre dag. Yttre beting som att jag fått lön kan vara del av förklaringen. (På mitt brödfödejobb kan vi inte riktigt räkna med lön den tjugofemte. Vad det beror på får dock räknas som en affärshemlighet.)

Löpsedelspratbubbla: ”Svininfluensan har nått Liljeholmen”. Jag: ”Oh Death won’t you spare me over for another year?” Dagens läxa: När jag går ner mig i sämre tankar har jag bara att luta mig mot veckans skärmsläckare, d.v.s. Will Oldhams helskägg och promenad genom stan i videon jag postade i måndags. Det faller sig naturligt att det är så man vill gå igenom stan. Det förstår jag nu. Det har ju liksom aldrig handlat om Bitter Symphony när jag gått genom stan. Alla engelsmän är skämt.

Såg om dokumentären om mina favoritterrorister igår. Hade det inte varit en urlöjlig idé hade jag skrivit en låt om David Gilbert.

Gryning över Kalahari är bra läsning. Men människan har alldeles för många släktingar för att jag ska kunna redogöra för det under läxförhörhet. Jag läser den framförallt inför omskrivningen av Tilltalet (a.k.a Ode till Elias Merhige) . Jag skulle också behöva tugga mig igenom ett par ökenskildringar. Specifikt från Sahara. Sitter ni inne med rekommendationer i ämnet så har stunden kommit för er att skicka dem i min riktning. Paul Bowles The Sheltering Sky borde jag kanske läsa om slår det mig nu eller så är jag och min förvirring ute och tandemcyklar.

Read Full Post »

Detta har hänt!!!

Efter gårdagens blogginlägg satte sig barkfisken för att se Elias Merhiges senaste  långfilmproduktion Suspect Zero. Merhiges inflytande på barkfisken nämnde vi för övrigt i kommentarfältet kring Tilltalet (och då gällde det Merhiges regidebut Begotten). Suspect Zeros seriemördarintrig är simpel, och karaktärsintroduktionerna sköts i ett par scener korta nog att blinka bort, men Merhige har musiköra. Regin är koregrafisk och lyckas skrämma upp barkfisken via finliret vid klippbordet. Filmen blandar friskt estetik från nedtonad och lyxig Lost Highway-spänning till grovkornig svartvit distortion och det ser helt enkelt skitsnyggt ut. Heja heja. Tilltalet får nu byta titel till Ode till Elias Merhige.

Lördagen har inneburit brödfödejobb i bokdamm och ljummet juliväder. William James Den religiösa erfarenheten dök helt plötsligt upp längst ner i en papperskasse och eftersom barkfisken velat läsa den i flera år fick den reserveras i eget namn.

Sidospår: i hur pass dålig kondition är barkfisken om barkfisken fortfarande har träningsvärk efter en timmes promenad som togs för sex dagar sedan?

Eftermiddagen har spenderats i Cubase. Ett nytt stycke med arbetstiteln Robbing the orchard har med mycket möda mixats om och utökats med ett flertal instrument. Låten är en tjockis – 14 minuter lång. Målet med Robbing the orchard är att låta stycket omvandlas i flera vändor, i en spiralformad rörelse. Eller enklare uttryckt: det lockar barkfisken att låta ett flertal disparata uttryck avlösa varandra (till skillnad från att blanda simultant, ja?).

Bland övrig kulturkonsumtion i veckan sticker för övrigt Kolbeinn Karlssons bok Trollkungen ut. Den liknar inget barkfisken läst i serieväg. Söker du en svensk vuxenserie som är något helt annat än självbiografisk vardagsrealism från någon sömnig småstad so look no further. Karlsson påstår sig bland annat inspireras av färgskalan i gamla Sierra-spel.

Read Full Post »

.

”Those who travel on foot and those who read possess the earth. Period.” – Werner Herzog.

Read Full Post »

Herzog och skon

Read Full Post »

Bonus 1: Black hearts bleed red. (Flannery O’Connor filmatisering)

Bonus 2a: Amy Hungerfords föreläsning om Flannery O’Connors Wise Blood del 1.

Bonus 2b: Amy Hungerfords föreläsning om Flannery O’Connors Wise Blood del 2.

Read Full Post »

Older Posts »