Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2009

Lördag

Socker och nikotin. Alesortiment och Hollywood.

/…/

När det gäller nostalgi och musikaliska incidenter och frontalkrockar eller bara halvljumma men som det visade sig personlighetsdanande grupper (eller spannet kan ju gå från hela grupper till hur en virveltrumma eller samplingen av en virveltrumma mixades i en särskild låt, det kunde vara viktigt då) så vill jag slå ett slag för följande – och jag tänker – här är möjliga covers, >here is someone who would not take it anymore here is… >Rio, Bryssel, Zurich, Haag, parfym champagne och män – eller jag tänker – jag skulle vilja covra de här låtarna från mina tonår; själva grejen är (inget nytt ju men lyssna): att något elektroniskt får leva i det akustiska, det nylonsträngade via de här fingrarna: : : listas listas listas:

– Skinny Puppy: ”Smothered hope”

Skinny Puppy skrev nästan aldrig musik, de producerade ljud, och var hejdlöst uppenbara i sin cut-up-omhuldande textfilosofi. De gjorde mig intresserad av skivor där produktionen, ljudbilden, eller kanske ljudrummet, var intressantare än musikskrivandet. De fick mig till och med att köpa en sampler en gång i tiden, en monstruös sak,  vintage redan då och förmodligen ett totalt kultobjekt idag, men såld sedan länge (studentkorridordagar). Jag förstod rätt snabbt att den tålamodsprövande tekniken inte var lämpad för min metabolism. Jag behövde något direkt, jag behövde skjuta från höften, och skjuta från höften gör man med en gitarr. Hursomhelst – ”Smothered hope” är en av de få riktiga låtarna Skinny Puppy skrev, den har till och med en refräng, och talade nog kommer den från deras tidiga karriär, innan heroinet och tekniken fick axla samtliga refränger. Jag gissar i alla fall att Skinny Puppy var heroinister. Har ingen aning om det stämmer. Eller vänta här se: >>> http://www.stainedproductions.com/music/articles/sprip.htm

– Nitzer Ebb: ”Control I’m here”

Nitzer Ebb är kött. Höftkött. Och muskler. Rösten från långt ner i halsen. Lår som ser snygga ut i shorts. Bitigt och svettigt. Flörtar med fascism och skinheadism. ”Control I’m here” har ett av de bästa riffen som någonsin skrivits alla kategorier. Har alltid undrat hur det basdrivna riffet skulle ta sig i akustisk form. Rationaliserar jag bort det? Eller låter jag det vila som en grund i knäet men i gitarrform? Vem bryr sig?

– Simple Minds: ”Life in a day”

En gång i tiden var Simple Minds ett bra band. Eller helt okej. Jorå jarå. De var helt enkelt helt okej på syntkraut. Det gäller de två första skivorna. Please note. Innan basisten och trummisen slutade. Please note. Innan den Jim Morrison/Jesus-utsläppta vita skjortan över skinnbyxorna, kort sagt – innan arenagesterna. Det finns mycket tröttsamt att säga. ”Life In A Day” är inte nödvändigtvis den bästa låten från de här skivorna. Men jag väljer den av privatnostalgiska skäl. Jag fick den på en blandkassett av en gothtjej på ett skrivarläger jag var på i femton årsålder. Jag var enda killen där. Jag var livrädd. Det är något nödigt över den här bloggen. Gothtjejen blev min storasyster för en vecka. Hon skrev dessutom bäst av oss alla, men brydde sig inte nämnvärt om att demonstrera det. Av någon anledning vill jag berätta om det här för dig.

– Depeche Mode: ”Dreaming of me”

Det är alldeles för uppenbart att välja något tidigt av Depeche Mode. Och ännu mer uppenbart att växla från dur till moll i det egna arrangemanget. Det är något alldeles för uppenbart med att poängtera att allt det här är alldeles för uppenbart. Men jag tänker att det är något jag gör ändå. Naivism. Flarf.

Dreaming of me (oooh, la la la …)
Just dreaming of me
Its only me
Just me

– New Order: ”Ceremony”

Redan gitarrdriven och inte lika utmanande. Men jag vill ändå höra den med banjo och dragspel. Ett klaverinstruments dröjande melodier över två durackord som följer på varandra. Mumma. Jag är alldeles för söt för min ålder.

– Kraftwerk: ”It’s more fun to compute”

Ett för billigt skämt att göra ”It’s more fun to compute” – denna ultimata hymn till elektroniken – akustisk? Kalla mig då billig, enkel, simpel och lättköpt. Och i likhet med Nitzer Ebbs ”Control I’m here” är riffet så oslagbart dansant att det vore fantastiskt spännande få ett akustiskt arrangemang att svänga lika mycket. Den enda textraden är dessutom just: It’s more fun to compute.

Från anteckningsboken: kategorin ”låttitlar”: :

IT DOESN’T MATTER NOW THAT NOTHING MATTERS.

THE SEXUALITY OF OTHERS DISTURBS INSULTS ME.

Read Full Post »

Fredag

Semestern är definitivt över och bevismaterial A verkar vara att kalendern fylls med lämpliga konserter att drälla in på. Om tre veckor blir det par i – ja åtminstone – knektar när:

1) The Jesus Lizard manifesterar sig på Debaser.

2) Religious Knives spelar på Fylkingen som en del av No Fun festivalen. Om jag förstått saken rätt.

Read Full Post »

1. Moonshineraspekter

Tim Hardins fruktansvärda pianobarslemmiga version. Okkervil Rivers skräpiga garagefolkiga fylleversion. New Lost City Ramblers stelbenta arrangemang kring grundackordet. Cat Powers sömniga blues. Rumbleseats något hetsiga upptempotappning som låter som om Giant Sand covrar Neil Young i arrangemang av Uncle Tupelo. Elliot Smiths dröjande nasala falskstämma. Clancy Brothers irländska lägereldsvals. Bob Forrests Dylan-uppdatering på soundtracket till I’m not there. Alison Morrers orgeldronande ökengast. Crooked Jades cellodronande dito. Nej – när det gäller den traditionella folklåten MOONSHINER måste det ändå bli Bob Dylans version, tätt följd av Uncle Tupelos, som bör konsumeras. Och det är allt jag har att säga om saken. Nej, jag vill också säga att Dylans Moonshiner kan vara det bästa han någonsin spelat in och den har winamprepeterats helgen igenom.

2. Odeutgrävningar

Att sila The Shining genom Stig Dagermans Att döda ett barn var ju föga inspirerande och det borde vara uppenbart för alla vid det här laget. En lagom kul idé visade sig vara mindre rolig i genomförandet och mest humorlös blev den i sin färdiga skrud. Men jag hade inte mage att slänga både Dagerman/Kubrick-hybriden OCH mina förberedande anteckningar till texten så jag återvände till skissbordet och via klassisk cut-up och fria associationer kring fynden i detta arbete sitter jag nu med ett helt annat grundmaterial. 101 meningar har vaskats fram genom utgrävningar i klipp-och-klistra högarna. Texten har nu kommit att likna det första utkastet till Ode till Crispin Glover jag skrev för något år sedan. Och i och med detta arbetssätt återupptäckte jag varför jag började med ode-serien överhuvudtaget. Det handlar om att upprätta ett tredimensionellt landskap (via omfattande research) kring ett ämne som intresserar mig och sedan kliva omkring bäst jag vill i det. Mål och mening: att glömma mig själv. Eller kanske snarare – att hitta långa omvägar som får mig att glömma att jag egentligen skriver om mig själv. På så sätt kommer researcharbetet att utgöra det viktigaste momentet. Det är det enda jag saknar med högskolestudier – att skriva längre uppsatser, att få vistas i ett specifikt ämne.

3. Woodshock

Jag stötte på Richard Linklaters allra första kortfilm på youtube. Lägg märke till en stolt Daniel Johnston som visar upp sin senaste kassett.

Read Full Post »

Den sista semesterveckan kan jag bland annat pricka av ett någotsånärt färdigställande av Ode till Stanley Kubricks The Shining via Stig Dagerman. What fresh hell is this? Jag har helt sonika silat den avslutande akten i filmen genom Stig Dagermans Att döda ett barn och det kan se ut så här:

Stig:

”Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.”

Barkfisken:

”Det är ingen ond man, han är bara uttråkad och betänksam och innan han går upp till lobbyn igen dröjer han ett ögonblick och lyssnar till rösterna från hotellets avfolkade rum. Det faller en skugga över trehjulingen och pojkens svettblanka panna är full av orosrynkor och i psykosdrömmarna fortsätter den lille munhåleboende pojken Tony att upprepa ordet REDRUM.”

Lättköpt? Makabert? Skittråkigt? Onödigt? Skoj? Ingen aning; eller you be the judge. Jag är mest glad att det är över. Det har varit feng shui att slänga tjugo sidor med förberedande material i papperskorgen och börja tänka på annat. Jag har glömt bort varför jag skriver. Den här semestern har prestationsångesten dödat all kreativ glädje och jag ska hämningslöst spendera helgen med dåliga filmer, högljudd musik och starkt kryddad fet mat. Kanske kan jag viga den lilla tid som är kvar till ”rekreation” och således gå ut i hösten med ett sinne som tänker på Microsoft Word när det känner hemlängtan. In other news: jag blev full på folköl i tisdags och morgonen efter hade jag min Zoom H2 full med nya låtskisser. Upptempo? Check. Riffbaserade små illvilliga monster? Check. Jag beslutade helt resolut att bli full på folköl oftare. Det viglar upp gitarriffen att skåla med sig själv, kedjeröka och titta på Der Baader Meinhof Complex.

Tre snabba: jag har återupptäckt Uncle Tupelo, inlett en vänskap med Carlos Castaneda och köpt ett PA-system för 13000 kronor. Jag möter således de kommande arbetsveckorna som en smygtjock countryrockande lodis med peyotelängtan.

Read Full Post »

Söndag

Lasse Bergs mindfuck #1:

”Det var inte kyrkan och civilisationen som lyfte människan från en promiskuös forntid till det gudfruktiga parförhållandet. Monogamin har tvärtom följt människan i alla tider. Evolutionen har gett oss en instinkt (en term som dagens evolutionsforskare skyr) för trohet. Vårt för primaterna ovanliga beteende hade att göra med att vi var köttätare. Barnen behövde en tillförlitlig fast relation mellan en jägare och en moder för sin överlevnads skull. Moral och sedligt framåtskridande hade heller inget som helst med religionerna att göra. Det handlade om medfödda reaktionsmönster hos den mänskliga arten. Vi vill av naturen varandra väl. Hos alla folkslag och i alla kulturer ligger det i människans nedärvda moral att hjälpa och inte skada varandra.” s 58 i Gryning över Kalahari.

Lasse Bergs mindfuck #2:

”Varje dag går någon ur forskningsteamet ut med [bonoboapan] Kanzi på promenad i skogen utrustad med stora ark fyllda av lexigram, ett ark med symboler för olika ord. /…/ Kanzi sitter helst på axlarna och visar vart han vill ta sig genom att peka eller vrida bärarens huvud åt det håll han vill. Om inte det fungerar så lutar han sig med hela sin tyngd i den önskade riktningen. /…/ Innan man ger sig av på dagens färd visar Kanzi på lexigrammen vart han vill gå och vad han vill ha där. Har han bestämt sig för bananerna så spelar det ingen roll om man måste passera russinen, han vill inte ha dem just då. Det är helt klart att han har en förmåga att planera och föreställa sig en framtid. Under färderna tar han fram arken med symboler och säger till om han vill gå själv, bli buren eller kanske leka kurragömma. Han kommentarar också vad de ser längs vägen. /…/ Även resten av dygnet lever han med mänskligt sällskap. Han blir snabbt en sofistikerad TV-konsument som meddelar vilken film eller dokumentär han vill se just ikväll innan han motvilligt går och lägger sig. Bland hans favoriter finns Tarzan, The Iceman och My Pet Monster. /…/ Han får vid den tiden också perioder när han vill vara ensam och prata för sig själv. Då tar han med sig lexigrammen och sätter sig i ett hörn, ser noga till att ingen tjuvtittar, och pekar sedan för sig själv på olika symboler. /…/ Han har en förmåga till empati, kan sätta sig in i [forskarnas] kommande reaktion. Han visar också stor medkänsla när någon av dem slagit sig eller fått någon liten blessyr. Då vill han trösta eller ber någon annan att tvätta såret.” s 73ff i Gryning över Kalahari.

Lasse Bergs mindfuck #3:

”Det som är gemensamt för människans hallucinationer, oavsett hur de framkallats eller i vilken del av världen det äger rum, är att detta transtillstånd genomgår tre likartade stadier, vilket har bekräftats av neuropsykologiska laboratorieförsök.

I det första ser man för sin inre syn geometriska mönster. /…/ De orsakas av hur den mänskliga hjärnan är organiserad. Dessa mönster ser likadana ut bland hallucinerande människor jorden över, oavsett deras kulturella bakgrund. De är vad som kallas entoptiska fenomen som uppstår mellan ögat och hjärnan. Hjärnforskning har visat att formen på dessa syner orsakas av att nervimpulser går baklänges från hjärnan till näthinnan där de retar närliggande nervceller som sedan sänder tillbaka fel information till hjärnans syncentrum. Hallucinerande människor ser i detta stadium istället för verkligheten strukturer i sin egen hjärna.” s 241f i Gryning över Kalahari

Lasse Bergs mindfuck #4:

”Frans de Waal säger till mig att han har sett schimpanser dansa en sorts regndans medan någon slår ett par taktslag på en torr trädstam.” s 262 i Gryning över Kalahari

Lasse Bergs mindfuck #5:

”Godheten är gammal. Vid Lake Turkana i norra Kenya upp mot Etiopien hittade man 1984 ett välbevarat fossil av en kvinnlig Homo Erectus, 1.6 miljoner år gammalt. På hennes benstomme fanns tydliga spår av en åkomma som måste ha gjort hennes tillvaro svår innan den till slut tog hennes liv. Hon hade förgiftats av A-vitamin. Det ger karaktäristiska skador på benen. /…/ Under lång tid, månader eller år, var hon oförmögen att klara sig på egen hand. Kvinnans grupp måste ha skyddat henne mot rovdjur under denna tid, sett till att hon fick mat och vatten och stött henne under gruppens vandringar.” s 319f i Gryning över Kalahari (jfr med Thomas Hobbes syn på människan i urtillståndet som ”grym, maktlysten och egoistisk” vars ”destruktiva drifter bara kunde stävjas med hjälp av överhetens hårda nypor.”)

Lasse Bergs bonusmindfuck:

”Jag har tillbringat lång tid i öknar jorden runt. I Taklamakan i det inre Asien hörde jag för första gången i den absoluta tystnaden vindbruset från min hand när jag sakta för den framför ansiktet.” s 11

Read Full Post »

Torsdag

[Dröm]

Jag rusar genom staden med en karta i handen. Letar efter en adress men jag vet inte vad jag ska finna där. När jag slutligen hittar dit visar det sig vara en restaurang och jag förstår att jag är där för att det är min första dag som servitör. Jag slussas genom ett ångande kök till ett ombytesrum. Ingen av de andra anställda verkar vara intresserade av mig, de är bara intresserade av att jag ska sätta på mig uniformen och börja ta emot beställningar. Chefen sitter ENLIGT RYKTET en trappa upp; hemlig, ansiktslös och dold. Vi serverar mexikansk mat.

Varje bord är fullt med hungriga gäster och de gör alla en grej av att beställa saker som inte står på menyn. Eller vad sägs om hostmedicin från Belgien som måltidsdryck beställd av en hånleende kvinna med krulligt hår? Jag har svårt att höra vad de säger i sorlet och jag blir tvungen att sätta mig ner vid borden för att höra beställningarna. Dessutom lyckas jag hela tiden slarva bort de små lappar jag använder för att anteckna och som jag skrapat upp från botten av en sopkorg (det var det enda skrivmaterial som stod att finna). Och väl framme vid kocken där jag ska leverera matordern kan jag inte läsa min egen handstil.

När jag förklarar för några matgäster att det är min första dag skrattar de bara och en av dem väljer att genast klaga på att Janssons Frestelsen (mexikansk variant?)  är för torr.

Efter ungefär tjugo minuter hör jag av en annan servitör att chefen vill träffa mig. Det har redan kommit klagomål. Och jag börjar gå uppför den smala och lamplösa trappan till hans kontor.

Read Full Post »