Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2009

I come bearing smiles for everyone. Något av en bättre dag. Yttre beting som att jag fått lön kan vara del av förklaringen. (På mitt brödfödejobb kan vi inte riktigt räkna med lön den tjugofemte. Vad det beror på får dock räknas som en affärshemlighet.)

Löpsedelspratbubbla: ”Svininfluensan har nått Liljeholmen”. Jag: ”Oh Death won’t you spare me over for another year?” Dagens läxa: När jag går ner mig i sämre tankar har jag bara att luta mig mot veckans skärmsläckare, d.v.s. Will Oldhams helskägg och promenad genom stan i videon jag postade i måndags. Det faller sig naturligt att det är så man vill gå igenom stan. Det förstår jag nu. Det har ju liksom aldrig handlat om Bitter Symphony när jag gått genom stan. Alla engelsmän är skämt.

Såg om dokumentären om mina favoritterrorister igår. Hade det inte varit en urlöjlig idé hade jag skrivit en låt om David Gilbert.

Gryning över Kalahari är bra läsning. Men människan har alldeles för många släktingar för att jag ska kunna redogöra för det under läxförhörhet. Jag läser den framförallt inför omskrivningen av Tilltalet (a.k.a Ode till Elias Merhige) . Jag skulle också behöva tugga mig igenom ett par ökenskildringar. Specifikt från Sahara. Sitter ni inne med rekommendationer i ämnet så har stunden kommit för er att skicka dem i min riktning. Paul Bowles The Sheltering Sky borde jag kanske läsa om slår det mig nu eller så är jag och min förvirring ute och tandemcyklar.

Annonser

Read Full Post »

Tisdag

Jag gör ett hjärtlöst försök att sluta röka varje morgon. Och jag ger upp varje dag vid kafferasten på jobbet klockan 15. Senaste veckorna har jag lidit av andnöd. Jag tror det är stress inför spelningen, snarare än begynnande kroniskt obstruktiv lungsjukdom. Bandets utrustning är bristfällig. Jag sjunger mig hes under varje reptillfälle. Min gitarr stämmer om sig, tappar sin mikrofon, min medhörning kryper ner i hälen, taket kväver, och något illasinnat och reumatiskt spökar i mina leder. Vissa dagar är min musikalitet ett skämt och jag önskar att jag vore fri från verklighetsfrånvända lustar som till exempel att växa som låtskrivare. Allt godartat ska förr eller senare vändas till sin motsats. Jag är redan bitter av ålder. Allt socialt samspel är att både förlora och möta sig själv. Varje samtal – förutom möjligen med mina allra äldsta vänner – upplever jag som en första simlektion i ett iskallt vatten.

Read Full Post »

DSC00124DSC00123

DSC00127

Ett av de märkligare möten som skett under brödfödejobbet. Boken är helt omöjlig att förhålla sig till.

Måndagkvällen innebar en mindre Will Oldham-revival vilket föranleder följande lilla studie i åldrande.

17 årig Will Oldham i Matewan (1987)

39 årig Will Oldham i I am goodbye (2009)

Read Full Post »

Arbetet med Robbing the orchard fortsätter. Stycket genomgår i nuläget fyra förvandlingar; från drone, till lo-fi-smutsig elektronica, till free-folk och slutligen till black metal. Än så länge har jag stått för alla instrument men nu börjar det bli läge att kalla in trupperna från det övriga bandet. Det behövs framförallt shredding trumarbete från tekniska undret J.

Eftermiddag: Humlegården med S. Jag röker alldeles för mycket. Vi undrar hur lång tid det skulle ta att gå till Ångermanland och just hur billigt det blir att gå samman fem-sex personer för att hyra en lägenhet i Riga under ett år eller så.Vi tänker att det vore fint med en stadig och billig tillflyktsort bara en färja bort.

I fredags gjordes en lista på den utrustning bandet behöver för att expandera. Den ständiga frånvaron av cashflow har gjort att jag spätt på min virtuella boklåda. Kom och köp udda ting.

För övrigt lugnt. När nu h o n envisas med att plugga inför en resttenta. Istället läsning, Dexter och framtidsplaner.

Read Full Post »

Detta har hänt!!!

Efter gårdagens blogginlägg satte sig barkfisken för att se Elias Merhiges senaste  långfilmproduktion Suspect Zero. Merhiges inflytande på barkfisken nämnde vi för övrigt i kommentarfältet kring Tilltalet (och då gällde det Merhiges regidebut Begotten). Suspect Zeros seriemördarintrig är simpel, och karaktärsintroduktionerna sköts i ett par scener korta nog att blinka bort, men Merhige har musiköra. Regin är koregrafisk och lyckas skrämma upp barkfisken via finliret vid klippbordet. Filmen blandar friskt estetik från nedtonad och lyxig Lost Highway-spänning till grovkornig svartvit distortion och det ser helt enkelt skitsnyggt ut. Heja heja. Tilltalet får nu byta titel till Ode till Elias Merhige.

Lördagen har inneburit brödfödejobb i bokdamm och ljummet juliväder. William James Den religiösa erfarenheten dök helt plötsligt upp längst ner i en papperskasse och eftersom barkfisken velat läsa den i flera år fick den reserveras i eget namn.

Sidospår: i hur pass dålig kondition är barkfisken om barkfisken fortfarande har träningsvärk efter en timmes promenad som togs för sex dagar sedan?

Eftermiddagen har spenderats i Cubase. Ett nytt stycke med arbetstiteln Robbing the orchard har med mycket möda mixats om och utökats med ett flertal instrument. Låten är en tjockis – 14 minuter lång. Målet med Robbing the orchard är att låta stycket omvandlas i flera vändor, i en spiralformad rörelse. Eller enklare uttryckt: det lockar barkfisken att låta ett flertal disparata uttryck avlösa varandra (till skillnad från att blanda simultant, ja?).

Bland övrig kulturkonsumtion i veckan sticker för övrigt Kolbeinn Karlssons bok Trollkungen ut. Den liknar inget barkfisken läst i serieväg. Söker du en svensk vuxenserie som är något helt annat än självbiografisk vardagsrealism från någon sömnig småstad so look no further. Karlsson påstår sig bland annat inspireras av färgskalan i gamla Sierra-spel.

Read Full Post »

Fredag

Vaknar av att rörmokaren kommer för att byta den där grejen i toaletten. Grejfrånvaron har gjort att jag måst spola med en hink i toaletten hela veckan. Very back to nature, sa någon. Rörmokaren ska på semester berättar han. Han vet inte vad han ska göra. Han har aldrig haft semester förut. Eller jo, säger han, förra sommaren hade han en vecka. Nu får han tre. Men han vet inte om det ska vara något att ha, det här med semester. Han kommer säkert att krypa på väggarna, säger han. Han vill alltså hellre gräva i toaletter i Axelsberg? Well by all means. Jag tog atarax igår när jag skulle sova och det brukar zonka mig långt in på nästa dag. Jag är överkänslig kanske. Mer pillerluttrade människor i min omgivning tycker att jag är en lättviktare som överhuvudtaget påverkas av den fjolliga ataraxen. De säger att det förtar min manlighet. Och det är illa för jag gillar att höra talas om min manlighet. Det är inte ofta min manlighet kommer på tal men när det sker gäller det att sätta på inspelningsknappen utifall självtvivlet kommer för att sunka ner badrumsspegeln i något framtida navelskådarscenario.

Sådär någon vecka innan en spelning kan man tycka att det vore fint att få komma in i replokalen någon gång i veckan, men det ska då alltid bli krångel i tillvaron. Idag var det inflyttningsdag för sju muskulösa hårdrockare. Sådär lite spontant och långt ifrån förvarnat. Och minsann om inte samtliga skall samsas i den halva som inte är vår halva. (Enligt samma principer som gör att atmosfären i varje instrumentaffär måste vara grabbigare än alla hockeyomklädningsrum i landet sammantagna så måste varje replokalsammanhang husera sina kluster av hårdrockare. Så har det varit sedan 1970. Det är fakta om livet likt dessa vi helst vill tänka bort men det är tyvärr fakta om livet likt dessa som vi måste leva med.) Det är väldigt svårt att få syn på sin manlighet då man ataraxzonkat och snällt försöker förklara för sju muskulösa hårdrockare att vi skulle behöva repa lite, bara lite, tack ikväll, go’e herrarna, för en spelning hägrar, går det för sig? Nix pix. Istället blev det folköl i en park. Det gör också några timmar av en fredag.

Hemåt till laptop:en och de sjutusen worddokumenten där jag bland annat försöker kondensera mina reseanteckningar från Alabama till något av en koherent text.

Read Full Post »

How to play Guitar
by David Fair

I taught myself to play guitar. It’s incredibly easy when you understand the science of it. The skinny strings play the high sounds, and the fat strings play the low sounds. If you put your finger on the string farther out by the tuning end it makes a lower sound. If you want to play fast, move your hand fast and if you want to play slower move your hand slower. That’s all there is to it. You can learn the names of notes and how to make chords that other people use, but that’s pretty limiting. Even if you took a few years and learned all the chords you’d still have a limited number of options. If you ignore the chords your options are infinite and you can master guitar playing in one day.
Traditionally, guitars have a fat string on the top and they get skinnier and skinnier as they go down. But the thing to remember is it’s your guitar and you can put whatever you want on it. I like to put six different sized strings on it because that gives the most variety, but my brother used to put all of the same thickness on so he wouldn’t have so much to worry about. What ever string he hit had to be the right one because they were all the same.
Tuning the guitar is kind of a ridiculous notion. If you have to wind the tuning pegs to just a certain place, that implies that every other place would be wrong. But that’s absurd. How could it be wrong? It’s your guitar and you’re the one playing it. It’s completely up to you to decide how it should sound. In fact I don’t tune by the sound at all. I wind the strings until they’re all about the same tightness. I highly recommend electric guitars for a couple of reasons. First of all they don’t depend on body resonating for the sound so it doesn’t matter if you paint them. As also, if you put all the knobs on your amplifier on 10 you can get a much higher reaction to effort ratio with an electric guitar than you can with an acoustic. Just a tiny tap on the strings can rattle your windows, and when you slam the strings, with your amp on 10, you can strip the paint off the walls.
The first guitar I bought was a Silvertone. Later I bought a Fender Telecaster, but it really doesn’t matter what kind you buy as long as the tuning pegs are on the end of the neck where they belong. A few years back someone came out with a guitar that tunes at the other end. I’ve never tried one. I guess they sound alright but they look ridiculous and I imagine you’d feel pretty foolish holding one. That would affect your playing. The idea isn’t to feel foolish. The idea is to put a pick in one hand and a guitar in the other and with a tiny movement rule the world.

Bonus: (David här utan sin gitarr = mannen med de gigantiska jeansen)

Read Full Post »

Older Posts »