”Ekelund försöker, liksom en Marcuse på sitt kulturfilosofiska vis i Eros och civilisation, skissera en kultur bortom prestationsprincipen. Ekelund: ‘Vem har sagt att den mänskliga dådlystenheten i all framtid måste regeras av strid och antagonism, av könskamp och hat och äregirighet?’ Och han söker sig till mystikens utmarker och till tänkare med ‘den äkta kvietismens blod’ (Emerson), för vilka ‘livet blir äventyr, ständig början och nyföddhet’. Marcuse uppställer Orfeus och Narkissos som urbilder för denna andra erotiska och estetiska ordning utan undertryckande: ‘deras bild är glädje och uppfyllelse; deras röst kommenderar inte utan sjunger; deras gest skänker och tar emot; deras handling är frid och gör slut på erövrandets möda; de är frigörelsen från tiden…’
Problemet för Ekelund är hur ‘den orfiska människan’ uppstår. ‘Hennes plats bland människorna’. Hur kan vi, som fått lära oss resignera inför det faktum att all njutning är kort, lära oss att fasthålla ögonblicket och bevara ‘inre erfarenhets lust’ och ‘glädjehunger’? Ekelund utformar i det syftet en minnets och sorglöshetens strategi. Att minnas ‘ljus-sällheten’ och låta de vardagliga misärerna, de ‘själviska affekterna’ falla i glömska blir den nödvändiga betingelsen för modet till lycka.”
– ur essän BLOMMAN ÖVER AVGRUNDEN av Ulf I Eriksson.
Lämna en kommentar