Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2008

Kund på posten: ”Har ni 11 kronors frimärken?”

Anställd: ”Ja, det har vi! Med morötter på, det är väl fint?”

Kund: ”Nej, det vill jag inte ha. Jag vill ha något miljöfarligt. Har ni några med oljespill på?”

Anställd: ”Ja, vi har några med drottningen på. Hon har väl smink och allt möjligt farligt skit på sig?”

Read Full Post »

Read Full Post »

Första mjukbandsutgåvan av Greil Marcus Lipstick traces – a secret history of the twentieth century (1990) är utrustad med generöst tilltagna marginaler, som för att uppmana läsaren att använda ”kartans” vita områden till egna fortsättningar. Jag tar den implicita uppmuntran på allvar under pågående läsning och redogör noteringarna i det följande.

//

[sid 15]

Från Merzbow i öst till Black Dice i väst är den avantgardistiska musiken av idag på samma gång mer abstrakt och våldsam än någon tidigare motståndsgest i musikhistorien. Abstrakt eftersom dess revolt angriper ingenting annat än sin egen svans. Med ljusskygga aktörer och musiken själv en l’art pour l’art (ej oaktat denna hållnings politiska implikationer) blir jag ofta lämnad med en känsla av stumhet inför detta teckensystem som är sig självt nog. Detta är anledningen till att jag återvänder till Throbbing Gristle/COUM/Psychic TV/etc eftersom de inblandade inte enbart bangade för att lägga ett metafilter kring skivsläppen – och därigenom det samtida ekonomiska systemet – utan även vågade sig på en intertextualitet som skickade svallvågor in i mytologier långt bortom musikens egna domäner.

[sid 102]

Hur ska vi se på den massiva våg av instrumental friformsfolk som sköljt ravinartat över oss i den världsomspännande cdr-underjorden – från Appalachierna till Helsingfors – om inte som en återerövring av det inre landskapet (”Livet är på insidan” – Céline) som av nödvändighet är ordlöst? Vilda jamsessioner som sträcker sig långt över en cd-skivas lagringskapacitet (inte sällan tycks spåren på de limiterade släppen bara utgöra brottstycken av ett ständigt pågående ljudlandskap) med instrument pressade bortom sin traditionella sfär och amusikaliska objekt inlånade i musiken utgör den pågående friformsfolken en D.I.Y.-uppmaning värdig en punkens rättmätiga tronföljare.

[sid 103]

Kom ihåg Londons borgmästare Boris Johnson under OS-avslutningen. Med uppknäppt kavaj och händerna i byxfickorna gav denne pösige man prov på på ett beteende som stack ut något så abnormt i den annars så välregisserade proceduren att det inte gick att slita blicken från honom. Bland påklistrade miner, slimmade kroppar, datoranimerade fyrverkerier och alla raka led krävdes det en sjavighet av klassiskt engelskt snitt för att bryta spektaklets verklighetsplasticitet och påminna oss om något annat.

[sid 113]

En falskstämd gitarr är jämförbar med fragmentariserad prosa. Att lyssna till tonen som glider ut och in ur den rätta skalan – vibrerande någonstans i ett mellanliggande ostrukturerat ingenmansland – är som att läsa ord och bokstäver till synes slumpmässigt utspridda på bladet. Men publiken förlåter gitarristen detta och precis som läsaren vill (den lindrande) berättelsen som den vet gömmer sig där någonstans i mellanrummen så vill lyssnaren tonskalan som det är omöjligt att inte förhålla sig till. Hur man än spelar.

Read Full Post »

Opluggad september INSTÄLLT! –> .

Nikotinavvänjning. INSTÄLLT! —> .

Påminn mig om att inte öppna munnen.

Read Full Post »

Read Full Post »

Read Full Post »

… ….

Read Full Post »

Older Posts »