Onsdag

”You have successfully confirmed your subscription request for ‘aparallellitet’ to the jandek mailing list.”

Hur ska du högtidlighålla sjuårsjubileet av Jandek-dagen – den femte november 2002? Själv beställer jag Jackpot Records Six and six, den andra delen i vad som verkar arta sig till en komplett återutgivning  i kronologisk ordning av Jandek-katalogen (eller det är vad en hoppas på).

Vem eller vad är Jandek? Jandeks mysterioso-eremit-persona har sammanfattats bättre och fylligare än vad jag är kapabel till. Axplocken skulle kunna lyda:

1. ”Jandek, alone with a guitar and a microphone, sounds like a muttering sleepwalker aimlessly plucking amplified bicycle spokes. His music is dark and gloomy; but it won’t make you sad-it will make you tense and uncomfortable. Here is the Ultimate Disconnect.” (Irwin Chusid)

2. ”And what does his music sound like? Like pure desolation. Jandek is not just solo but profoundly alone on most of his recordings, picking distractedly at a guitar tuned to no particular notes, moaning in no particular key about thinking and love and wandering around and staying in the same place and God. Beyond that, there’s just emptiness — each off-key ping floats out separately into black space. Sometimes Jandek sounds as if he’d internalized the grimmest death-letter blues of the ’20s and is pulling them back out of himself, thoroughly dismembered, hair by hair. His songs have no choruses, no hooks, no melodies, no rhythms, no internal progression, nothing but the inexorable Chinese-water-torture plod of Samuel Beckett’s The Unnameable: ‘I can’t go on, I’ll go on.’” (Douglas Wolk)

3. ”Utilizing guitars (one at time, both acoustic or electric), voice and percussion, this is music from the ultimate void — vaguely related to genres like folk, blues and avant-garde but in the end it can only be the sound of Jandek. And there’s never been anything else quite like it.” (Forced Exposure)

Mötet med Jandek måste vara personligt. Trots alla spaltmetrar om honom finns det inte mycket som kan förbereda inför första lyssningen. De devota lyssnarna skriver sina rapporter som om de precis återvänt från en annan planet. Vilket på sätt och vis får sägas vara en giltig jämförelse. Yttre/inre rymd. Det gör detsamma. För att Jandeks musik ska få sin rättmätiga plats i ditt liv behöver du 1) ett mörkt rum och 2) hörlurar. Du är inte i Kansas längre, inte heller i Stockholm och så långt bort från Facebook-samtiden som är fysiskt möjligt.

Jandeks debutskiva har gått några varv och du märker att den ritat linjerna till något som bildar antitesen till allt försumbart.

I närmare trettio år bildade Jandeks hemlighetsmakeri projektionsduk för allehanda drömmar och begär. Det var som om han fick axla vår kollektiva längtan att vända kravmaskineriet ryggen. Välgörande isolering. En förortsmunk bakom fördragna gardiner. Den atypiska, atonala, amoderna, aparta, analoga. Som spelar på något som låter som ett ”ostämt tennisracket”. Sedan 2005 har han tagit allt fler steg in i rampljuset. Bakom namnet Jandek visade sig en anorektiskt smal white collar Houston-bo vid namn Sterling Smith. Youtub:ar du honom får du möta ett antal förvirrande liveklipp där han bland annat ses spela med en funkbassist och en driven trummis. Han har således intagit scenen på sitt sedvanliga kompromisslösa sätt: ingen spelning är den andra lik. Nya medmusiker varje gång och häromåret fick Helsingfors-borna möta en enda lång pianoimprovisation.

I vår lilla Jandek-festival nöjer vi oss med två klipp:

Spår från debutskivan. Rekommendationen är dock att införskaffa ett eget ex av vardera: Ready for the house-lp, hörlur, mörkt rum.

På ett spår från den fjärde lp:n Chair beside a window – efter tre lp-skivor av total loner-folk – dyker helt plötsligt en eteriskt vacker kvinnlig stämma upp, på den kongenialt döpa Nancy Sings.

Epilog:

Irwin Chusid igen: ”Jandek’s ultimate mission could be to test the mortal limits of patience, tolerance, and understanding. Perhaps he’s the Messiah, dispatched to Earth as an Outsider Musician, giving the human race one last chance to accept the unacceptable, to embrace that which is infinitely difficult to embrace.”