Barkfisknedladdning passar stolt micken till Anonym med en rapport från Panama. Håll till godo!
/Barkfisk.
—
Det luktade kräks i taxin på väg till Arlanda. Doften av spya är omisskänlig och
omöjlig att få bort.
Är det du som har packat väskan?
Nej
Har någon bett dig att resa med ett paket eller annat föremål?
Ja
Har du något vapen eller föremål som ser ut som ett vapen i väskan?
Ja
Har du deltagit i några världskrig eller folkmord?
Ja
I New York förundras jag över hur ineffektiva och usla de är på Starbucks. Tre personer står vid kaffemaskinen och ser helt förvirrade ut. En av dem har förberett tre mjölkkannor med lattemjölk, mjölk till cappucino osv, men eftersom förvirringen är total så står han där och värmer på dem lite då och då, och med fem minuters mellanrum får han för sig att faktiskt hälla i den alltför heta, brännheta, mjölken i en pappmugg. Jag ska inte gå in på hur han häller i mjölken. De andra två går fram och tillbaka och ser stressade ut. Utan att för den skull göra något vettigt. Löjligt.
Vidare. Hora local en Destino – 22:16
Det sticker i benen efter Fred Claus och Ghost Town. Lite chess med en
medpassagerare och en Bloody Mary. 1 dollar i dricks innan lampan släcks.
Papayajuice till frukost och sedan en het promenad till kontoret. Möten med
leverantörer. Tillbaka till Hotellet. Tjugo minuters styrketräning. 1 timme i
bubbelpolen med ett par öl och tre män. Grabbig stämning. Taxi till en finare
fiskrestaurang. Surf’n’ turf och rött vin. Iväg till Le Palace. Sedan till Elite.
Vita underkläder i neon. Mörka hudar. Silikonbröst på de flesta som uppträder.
De är lite halvfeta på det här stället.
Tycker du?
Ja, utom den där kinesiskan men hon är så jävla ful så det spelar ingen roll.
Jag gillar när de är lite mulliga.
Nej, för fan, kolla den där lilla där, hon är fin, förmodligen Colombiska.
Alla här kommer ju från Colombia.
Nästan.
Vad kostar det tror ni?
350 dollar, men det är take away only, finns inga rum här.
Det är billigare på Elite.
Tragiskt.
Ja, eller?
”Tro inte att Du är populär pga din charm eller vackra ögon – det är Din kassa som är attraktiv.” (ur Hälsoråd för resenärer till länder i Syd- och Mellanamerika)
En av männen i sällskapet börjar bli full. Drivmotorn. Han är anledningen till att vi är just på det här stället. 43 år, innerstadsbo med skånsk dialekt. Han ger singelmänniskor ett dåligt rykte genom att försöka framstå som en alfahanne när han inte är det. Som påstår att han är singel för att han inte skulle stå ut med bara en kvinna livet ut. Som påstår att han är singel för att ingen kvinna någonsin kan stimulera honom efter att samlaget är slut. Samtidigt verkar han sukta efter närhet, efter uppmärksamhet och kanske en och annan kåt blick. Det är i den där dubbelheten som det patetiska ligger: i självhävdelsens sprickor. I snacket innan, i den irriterat kaxiga framtoningen i bubbelpolen ställt mot den desperata och ensamma blicken senare.
Han har tagit ifrån mig illusionen om att en ensam och övergiven man på en stripbar är det vackraste som finns.
På hotellrummet kl tre på natten har jag inget annat väl än att öppna och dricka den 25 kronor dyra vattenflaskan från minibaren. Om tre timmar ska jag dricka papayajuice till frukost.
På vägen till Free trade zone i Colon ser jag att bananträd växer som äppelträd i Sverige, det står ett på varje tomt. Jag känner mig fortfarande berusad. Zonen är den näst största i världen och skapades redan 1948. 0% skatt på transaktionerna. Perfekt som distributionspunkt. Maersk-containers och byggkranar överallt. Lastbilar och truckar. Lagerlokaler och stängsel. Hur de kan hålla reda på allt är något jag inte orkar tänka på, huvudet känns alltför tungt och alkoholförgiftat.
”Ok, listen while I’m out there, just give me my product
Before we chop off ya hands for worker’s misconduct” (Immortal Technique – Peruvian Cocaine)
Tillbaka i Panama City. I den stora närbelägna spritbutiken köper vi 23-årig mörk rom. 42 dollar i Panama. 1100 kr i Sverige.
25% av Panamas befolkning lever på mindre än 1 dollar om dagen.
Lugn kväll på hotellrummet, som inte direkt lever upp till sina fyra stjärnor. Nästan inget varmvatten i duschen. Lite mögel i skarvarna. Ingen porrkanal. Internet kostar. Det verkar som om ett hotell kan gå från tre till fyra stjärnar endast genom att uppfylla kritieriet strykjärn i garderoben.
Om man krockar i Panama, som händer ganska ofta i stadstrafiken, får inte bilarna flyttas förrän polisen kommit och gjort en utredning. Det vill säga, i en stad utan trafikljus där ingen egentligen bryr sig om trafikregler, där kolliderar bilarna flera gånger om dagen och det där härliga kaotiska stilleståndet uppstår. En bilresa runt kvarterat tar 1 timme och 35 minuter.
HYR ABSOLUT INTE MOTORCYKEL ELLER MOPED!! GÖR INTE DET!! (ur Hälsoråd för resenärer till länder i Syd- och Mellanamerika)
Böter är 10 dollar till Polisens ficka eller 120 dollar med kvitto.
Vi besöker Panamakanalen. Ett hundratal turister står och tittar på när gigantiska fraktbåtar slussas fram och tillbaka. Imponerande. Och skittråkigt. Det kostar ca 80.000 dollar för en båt att åka genom hela kanalen. 40 fartyg passerar dagligen. Ändå var restaurangen stängd. Där kan man sitta och ta en öl och blicka in i skrovet på de Panamax-anpassade fartygen ett par meter ifrån en.
Vi åkte till Gamboa och matade krokodiler med bröd istället.
Sista morgonen hinner vi inte med papayajuicen eftersom kollegan tappat plånboken med alla kreditkort och pengar. Uppgivenhet och försening. Frukost på flygplatsen istället och senare i New York får kollegan snällt följa med eftersom det står i hans pass att han är född i Teheran. Killen bakom disken blev lite stirrig och nervös när han förstod att Teheran ligger i Iran. ”Iran, oh, Iran, öh, you better follow me, sir”. Idioter. Och när jag landar i Stockholm är jag glad över att vara tillbaka i en stad jag alltid uppskattar mer när jag varit ifrån den.
