Onsdag
Tåg 529 har enligt anslaget slutstation Malmö och inte Lund, vilken är min destination. Ingenstans nämner de Lund, inte som en mellanstation, ingenting om vidare anknytning, varken på anslaget eller i högtalarna när tåget väl kommit rullning. Det slår mig vilken ovan resenär jag är men kanske framförallt att min geografikunskap om Sverige är att jämföra med en sexårings. Jag vet inte om man passerar Lund för att komma till Malmö, eller om det är tvärtom. Och min stolthet hindrar mig från att fråga konduktören inom höravstånd för mina medresenärer, av rädsla för att bli bränd på bål i takt med att man skanderar SÅ KAN DET GÅ av Las Palmas med utpräglad skånsk dialekt. Jag väljer således att bita ihop och vänta ut svaret, när det väl uppenbarar sig under resans gång. Vadå, jag ska ju ändå söderut, liksom. Så mycket fattar jag att Malmö är en så mycket bättre utgångspunkt än Stockholm om man ska till Laholm. J har gett mig utförliga instruktioner för bussresan som ska ta mig till Skummeslöv från Laholm, utförliga ner till sekunden. Och med tanke på min oheligt störda geografiutbildning är det ju fullt förståeligt att han tycker det är nödvändigt. Skillnaden är markant gentemot A:s instruktioner till J på Gotland häromveckan (som enligt uppgift lät något i stil med ”Vi har parkerat vår Volvo vid bryggan, kör söderut tills du kommer till ett stort hus”). Slutligen tar jag ändå mod till mig och frågar en bistroanställd om när vi egentligen anländer till Malmö. Av hennes uppgifter förstår jag att Lund ligger på vägen till Malmö. Så var mysteriet med Sverige-kartan söder om Södertälje löst.
En timmes väntan i Lund på tågbyte. Området kring stationen är väldigt pittoreskt. En blond skinnskalletjej med ”SVERIGE” tryckt på sin svarta t-shirt kan liksom inte ändra på det faktum att jag tror mig vara i en engelsk sydkuststad. Tanterna spelar dock den pittoreska stadens invånare väldigt dåligt då de är osedligt korta i tonen när jag ställer frågor om en liten dosa av porslin. Jag köper Leif Holmstrands Myror på ett antikvariat och två dosor snus som present till J. Det känns fel att anlända tomhänt till ett gästfritt hus.
I Laholm skiter det sig fullständigt då jag lyckas missförstå J:s minutiösa instruktioner om vilken buss jag ska ta och jag ställer mig helt ovetande att vänta vid fel hållplats. Men jag tycker inte man kan klandra mig för hårt, även denna hållplats tycks ha bussar mot Skummeslöv, och om jag inte hallucinerar så verkar stationen tämligen aktiv med busstrafik. Men medan rätta (och sista) bussen passerar cirka femtio meter ovanför mitt huvud över en bro så röker jag pipa i godan ro och placerar ut en Halartrallar-skiva vid ett cykelställ. En lycklig Laholmsbo ska få avnjuta årets troligen bästa skivsläpp, helt gratis. Världen är en hårddisk och det är upp till oss att uppfinna både disketter och diskettenheter. Ju vildare vår uppfinningsrikedom i inmatningsprocessen desto radikalare kan hårddisken omsätta våra data i kaosmättad praktik. Tanken är att placera ut ytterligare två cd-r skivor under resans gång. En i Skummeslöv och en i Göteborg. Tre smygsurrealistiskt betingade nedsläpp i världen. En omfördelning av personlig materia. Det igenslickade kuvertet på oväntad ort! Olycksbådande eller lyckobringande? Jag vet inte vad vidskepelsens kulturhistoria säger om det här. Hursomhelst. Eftersom jag till skillnad från J inte klarar av att ställa mig helt sonika vid en väg och sträcka fram liftartummen så anländer jag någon halvtimme senare och 250 kronor fattigare med taxi till Doktorsgatan i Skummeslöv. Och så finns det människor som liftar från Biskops-Arnö till Paris. Tänk om jag tillhörde den streetsmarta skaran och inte det här kälkborgerliga bostadsrättsägande fegpacket som charterturistar sig genom livet.
Det slår mig att jag knappt hunnit tänka på den här resan i förväg. Biljettbokningen skedde liksom i en bisats på jobbet och biljetten magnethängdes på kylskåpet där biljetter brukar magnethängas, bredvid räkningarna (det gäller att sluta köpa saker när kylskåpsmagneten inte klarar av fakturatrycket längre) och inte en tanke har fällts på vad orten Skummeslöv ska innebära. Min vana trogen har jag bara hunnit noja över resan i sig. Jag gillar ju nya platser, andra orter, andra omgivningar men jag gillar inte själva forslandet av mig själv till de nya platserna, de andra orterna och de andra omgivningarna. Jag är en sankmark. Försök själva att frakta sankmark. Se hur lätt det går för er.
J är som tur är en fena på aktualiseringens konst, svuren fiende till slentrianvarandet som han är. Det spelar liksom ingen roll att jag inte mentalt hunnit förbereda mig på vistelsen här på förhand (men hur skulle det gå till, egentligen?). Den trettioåriga kroppen vaknar till liv i den jämngamla soffan så fort J plockat upp en Kristian Lundberg-bok på bordet framför sig och idkat ett par sidors högläsning. Det behövs inte mycket mer än så för att landa ordentligt och otvetydigt.
J:s skrivande är ständigt förankrat i omgivningarna och i kroppen i omgivningarna. En sorts vågrät applicering av devisen GRÄV DÄR DU STÅR eller möjligen GUD FINNS I DETALJEN. Framförallt en undersökning av relationer, mellan levande och död materia, textuell eller inte. Kroppen likvärdig med stenen förutsatt att det finns en relation mellan stenen och kroppen och det finns alltid en relation eftersom både stenen och kroppen är formade av samma verktyg: språket. När jag läser J kan jag numera inte undgå att tänka på vad Robert Anton Wilson sade (i en av de intervjuer som jag länkade till på barkfisken tidigare) angående kvantfysiken: ”En beskrivning av universum som inte tar hänsyn till verktyget som beskriver [i det här fallet den egna kroppen och språket] kommer med nödvändighet att vara falsk.”
Torsdag
Nuet är en flytning. Allt flyter. Till och med Herakleitos. Dränk honom, han är en häxa.
//
Jag är intresserad av liknelseinflationer. Nuet är en flytning på det som flyter. Olja som skär sig med vatten.
//
Det är sexigt med pengar. För den som inte har några. Pengar är möjligheten att vidga den privata sfären och tillika en tillflyktsort från språket. De här villorna på Doktorsgatan i Skummeslöv är djupt erotiserade genom sin ansträngda anpassningsvilja, javisst. Men framförallt genom den privata sfärens utsträckning i rummet, horisontellt och vertikalt, vi kan skrika när vi knullar i något av våra tio rum. Sexigt utav bara helvete. Tyvärr.
//
Skummeslöv påminner i alla viktiga avseenden om Vilshärad, den västkustort där jag spenderade större delen av uppväxtårens somrar. Den långa strandremsan, skogspartierna med vildvuxna tallar som ligger vridna omlott, hopväxta i desperat omfamning. Aningen mer pengar i den här orten. Det känns i marken.
//
Vi spelar hemmagjord strandtennis på tomten med tvättlina som nät, med solen i ögonen och vinden som tar tag i skumgummibollen all världens väg. Boris Becker är närvarande (Boris till Björn: ”Du är inte gräsallergiker, hoppas jag?” Smash!) genom erkännandet av honom som hemlig barndomsidol för oss båda. J pratar om Boris Becker som sexuell miljö. Det ligger i namnet. Bo-ris Be-cker. Betoningar på de första stavelserna. Som knulltakt i djup koncentration. Ett tåg som både kommer och inte kommer. Som något nytt och gammalt på samma gång.
//
D: ”Är det här myrstigar, eller bålgetingbon eller vad är det för något?”
J: ”Framförallt kanintoaletter.”
//
RE: Willy K’s Polyfem förvandlad: Det är mytologin som utgör golvet hos Kyrklund. Och bara du har ett golv i texten så kan du sväva ut hur långt som helst.
//
På kvällen: Speedad efter en aktiv dag med utspel för ”systemet som vill få ur sig sommaraktiviteter” med attiraljerna plastracket, frisbee och cykel. Det finns liksom inget somrigare än att behöva gå och fråga grannen om det är okej att trampa in i deras rabatter för att hämta sin slarvigt kastade frisbee. Vilken otur att vi är tjugo år för gamla för det. Vilken tur att grannen inte är hemma. Speedad efter den sorts dag där det lämpar sig att kränga snett bakåt och landa i skuggan hopvirad i sig själv, skakande fästingar ur nackhåret.
Samtal om Göteborg gör mig både taggad och nedslagen. Alltför många vårar har jag talat om att flytta från Stockholm när hösten kommer och varje höst har jag funnit mig kvar på samma plats, med samma jobb, samma rutiner. Talet om flytten är ingalunda beslutet självt, som jag har väldigt svårt att förankra i kroppen. Jag kan inte redogöra för alla impulser, kan inte sätta målet, söka jobben, ordentligt. Det sitter långt inne detta att uttala meningen JAG SKA FLYTTA TILL GÖTEBORG I HÖST och sedan lita på att kosmos kommer att ge mig rätt. J:s poängtering finns där; valet av att dela boende/stuga möjliggör en affirmation av möjligheter väldigt långt ifrån kompromissens vallfärdsorter (delad etta med minimal hyra för sakens skull). Att välja sitt eget år. Stugvist. Något helt annat.
Jobba lite nu.
Fredag
Klockan 09.34 på Doktorsgatan. Fullmatad ljudbild: fågel, ekorre, vind i trädkronor, humla, fluga, vattenspridare och – tråkigt nog när vinden blåser i en viss riktning – motorvägsljud från någonstans i fjärran. Med säkerhet kan vi slå fast att sinnena har att göra. Intrycksfeber. Naturkåserifloskler: i en hammock på västkusten vaknar andra sinnen till liv för den inbitne förortsbon. Andra förhållningssätt. Hudens blomstertillvaro. Harmoniacceleration. Ja, precis så – så många vilsamma platser att välja mellan i den stora trädgården att jag måste sätta mig själv i rotation för att inte gå miste om något. Till och med i lugnet en beslutsångest. Eller kanske snarare: en alltför kännbar vetskap om att lugnet har en deadline (rubrik: Lördag morgon; tillbaka till de överbefolkade kvarteren igen). Det här är – det kan vi inte komma ifrån – en helt annan typ av ekonomi. J lämnar dörren olåst då vi lämnar huset, strör böcker omkring sig i trädgården och på altanens matbord ligger hans kreditkort. Den typen av ekonomi. Interaktion i aggressionens namn obefintlig. Vad är det som slappnar av i kroppen i en sådan ekonomi? Vet inte, men jag förstår nu med all önskvärd tydlighet J:s dröm om att förlänga stuglivet även i höst, medelst Göteborgs skärgård.
Slutsats från igår; RE: boende i höst: ta det som det kommer. Hittar jag en lämplig lägenhet i Göteborg och J verkar vara på väg till Bologna så ska inget hindra mig från att ta den; och motsvarande dyker lämpligt stugsittande upp, sitt på det.
//
Det finns kulturprojekt latenta i alla aspekter av livet. Och så länge ni envisas med att bygga motorvägar ända till undergångens timme kommer jag att envisas med mitt ord- och ljudbyggande.
//
Att dela på en fredspipa efter en aggressiv frisbeesession är ett sublimt nöje. Sen får mänskligheten gå under, bäst den vill.
//
En straffad kriminell är den enda individ i dagens samhälle som kan göra anspråk på enhetlig jaguppfattning. Den juridiska domen är botemedlet mot det schizofrena jaget som de flesta av oss brottas med i livet. Den juridiska domen håvar liksom in det spretande jaget i lagens och samhällets ögon. Detta är anledningen till att straffet (helst fängelsedomen) är så efterlängtat, så djupgående i sin räddning, i sin etikettering.
//
Jag behöver inte vara rädd för att jag röker för mycket pipa. I så fridfulla miljöer som Skummeslöv blir alla negativa effekter hos drogerna verkningslösa.
//
Promenaderna genom villorna, jag menar villaområdena, jag menar villorna, som suger oss till sig, oavsett om vi hör en tribalistisk rytm därinifrån eller inte. Vi gör oss gråtmilda alldeles på egen hand, på varsin sida av vägen, med blicken mot än den ena bubblan av liv i formen av ett stort trähus, än den andra. Pendlar mellan det gråtmilda och det Funny Games-ynglingrovdjurslystna blickandet på de andras världar, intryckta i bilden av högsta lyckan på jorden; den egna ön, komplett med trästaket, artificiellt gammeldags visserligen, men det funkar. Det funkar.
Senare: jag väntar in myggen i hammocken. Solen på väg ner bakom trädkronorna. Tidigare: jag förbannar min egen efterhängsenhet, känslospröten hela tiden riktade mot den andre, helt utan egna initiativ, det omöjliga i att separera, fokusera, göra ett särtryck av min egen metabolism, etablera det egna känslolivet. Det blir alltid så i stunder av osäkerhet. Det kanske ska vara så i sällskap med den andre? Varför kämpa emot det? Senare: vi delar ännu en pipa efter ännu en frisbeesession. Det är något maniskt sentimentalt över alla dessa frisbeekast. Jag är barnsligt förtjust i det. Det där kastandet. En rörelse som börjar i benmärgen. Blottad benmärg. Vinden har trängt in för länge sedan. På stranden tar vi plats bland enstaka badande kärlekspar, festande 20-åringar som desperata blåser hål i ljudbilden med någon smaklös plåga till sommartechno, en och annan ensam Tove Jansson-tant med blicken fäst mot horisonten. Senare: jag gråter i hammocken då jag tänker på en hängmatta sommaren 2004. Tidigare: jag säger till J att jag inte kunde hantera känslostormen som byggdes upp i den där hammocken under eftermiddagen då jag insåg hur många parallellverkligheter som sommarlever med mig varje eftermiddag härute, visst en bok i knät, men mest bara vaggande fram och tillbaka, vinden som stryker mot ansiktet som ett grässtrå som ett hårstrå som ett brevpapper, jaget som platsbestämning, tiden vindlar genom jaget. Det är jaget som surrar, inte flugan. Ljuden. Tänker på lördagen. De vänner jag kommer att skaka hand med och bli full med. Min kropp är redan kramlatent. Tidigare: jag säger till J att det enda jag bryr mig om vad det gäller hans liv är att han skriver. Allt annat får det går hur det vill med. Det andra bör inte bekomma honom. Projicerar jag?
//
Tungan är svedd av piprök, armbågen har träningsvärk efter allt det där ryckandet i frisbeekastet. Magen är uppsvälld av osmält frukt.
Lördag
Buss kl 10.20 från Skummeslöv till Laholm. En hel natt har jag drömt om indiskan på snabbköpet. Dags att lämna både natten, henne och sommaridyllen. Med stekhett tåg mot Göteborg. Rask promenad till Pusterviksteatern där Queerlitteraturdagen håller till. Jag kramar min syster, T, A, J, MM, D, D:s dejt. Raskt tempo in i till stora scenen. Raska författarsamtal med Dennis Cooper och Stacey Ann Chin. Jag ger Halartrallar till Dennis Cooper och frågar om han vill posera med den för ett foto, det går bra. Jag blir stolt och går därifrån, något omtumlad av denna närkontakt av tredje dagen med den formidabla perversion som är D.C. Publiken verkar för övrigt inte bestå av särskilt många Cooper-läsare. Majoriteten tillhör Tiina Rosenberg-armén; d.v.s. en vänster/feministklunga som antingen är flator eller önskar sig vara flator. Jag känner mig hursomhelst alltid uttittad på sina här tillställningar. Är det skägget eller den svarta skjortan eller den osäkra(de) blicken som gör mig misstänkt (=straight)? Till och med MM undrar vad jag har där att göra. Hon vet ju visserligen om att jag lämnat mina mer sexuellt utsvävande dagar (mer eller mindre) bakom mig. I rökpausen ber jag om eld av ett bord utåtriktade bögar och flator, de proklamerar stolt att de är ”homosexuella och du vill väl förmodligen tvätta av tändaren innan du använder den?” Återigen; är det skägget eller den svarta skjortan eller den osäkra(de) blicken som får mig att se inskränkt ut? Jag säger att jag är bisexuell (även fast det där inte riktigt är sant, eller jo det är sant om du får mig tillräckligt full) och de hojtar: ”Åhå! Det kunde man inte tro.” Jag hälsar på J.J. och möter Dennis Cooper i ytterligare en rökpaus. Han är sjukligt artig som ställer frågor om mitt musikprojekt. Det bästa jag kan komma på att ställa som motfråga är om huruvida Stephen O’Malley är intellektuell eller inte. Svaret är nej. Jag säger att uppsättningen av Kindertotenlieder var omåttligt bra. Han säger att han ska e-maila mig när han lyssnat på skivan. J och jag går iväg och äter ”afrikansk soppa” några kvarter från Pusterviksteatern. Jag känner mig resstressad och lagom ressjuk. J pratar om nuet. Jag pratar om morgondagen. Vi talar förbi varandra, kan man säga. Jag är alltid någon annanstans, i samtliga konversationer, med samtliga. Jag är så trött på mig själv. Pengar är en frisedel från språket. Jag vill köpa mig från kravet på att vara trevlig. Från kravet på att behöva prata med människor. Ensamhet är okuvlig då alla handlingar är riktade mot en själv. ”Du är inte ensam, du är bara envis” sjunger Thomas Öberg. En söt flicka vid bordet bredvid säger till sin kompis: ”Jag har ingen koll på vad jag gör längre, dagarna bara flyter ihop.”
Det är väldigt lockande att lägga kvällens spritbudget på ett hotellrum istället och bara kasta in handduken. Bara ligga i ett tyst rum resten av dagen och kvällen. Det är helt enkelt intrycksmättnad som inträtt på egen planhalva. Och mina höstplaner eller frånvaro av konkretiserade höstplaner ligger som ett stort vitt kryss över hela kvällen. Jag måste minnas att en flytt inte innebär att bryta med livet här, utan snarare en geografisk förlängning av livet här, västerut.
Söndag
Efter uppläsningarna igår (extremt skiftande kvalitet) blev det krogrunda till klockan fyra på morgonen. Den officiella HBT-GBG-efterfesten hölls på Stars n’ Bitches men det var fullt, kunde inte hantera anstormningen, vidare vidare till 1) hårdrockshäng på Kellys 2) litterärt häng på Min bror och jag (?) och vidare vidare slutligen till Nefertiti (”stans fem-ställe”, visade sig dock vara ett fyra-ställe). Det erbjöds sovplatser här och där, hos vänner, vänner till vänner, men J och jag hade visualiserat någon form av maraton tror jag, ”BLIW”, någon form av ”främmande människors sängar”, men eftersom jag snabbt kunde konstatera att det inte skulle bli något barnförbjudet för mig den här kvällen heller (eftersom jag har absolut inga koncept om hur det går till att få till det där barnförbjudna) så var det bara att härda ut i göteborgsnatten utan sovplats. Att efter Nefertiti slå sig ner vid kanalen och anteckna. Att bli trakasserad av tre ungdomar i 20-årsåldern varav den drygaste och mest uttråkade tjejen slår sig ner bredvid mig och plockar fram hela nonchalansartilleriet. Vet inte om det är så hon fått till det förr i världen eller om det bara är så hon beter sig klockan fyra på morgonen men det är i vilket fall som helst omöjligt att tycka om henne, då hon under vår korta stund tillsammans innan både J och jag fått nog hinner hon ringa till två David, prata om en ”halv” pojkvän hon har i London, avbryta alla mina meningar, allt för att ta bort uppmärksamheten från att Nefertiti stänger fyra, att hon är tvungen att sitta här med en åldrad skäggbuse från Stockholm som inte ens roas av hennes neggoattityd, den som brukar vara så charmig. Men visst; jag fattar inte om hon raggar på mig eller inte. Men jag vet inte om det går att inte ragga på folk klockan fyra på morgonen utanför stans mesta nattklubb. Onekligen har hennes attityd funkat förr. Det har funnits män som stått ut med hennes självupptagenhet i flera timmar inför möjligheten att kanske få komma till skott. Läge att lämna ungdomarna till sina egna dödlighetstimglas. Bort, bort, bort till grillkiosken och en slänt vid kanalen med utsökt trettiograders vinkel där man enligt J ”varken glider upp eller ner”. Vid grillkiosken en man som frågar om det är okej att lägga sig ner och dö här. Jag säger; ”Ja, det funkar.” Han skrattar åt det länge. Ett odrägligt och avklätt tjejgäng i sena trettioårsåldern går förbi och flörtar med J. De lägger sig sedan ett tjugotal meter ifrån oss i slänten vid vattnet och torrjuckar på varandra och skrattar som kråkor. Det finns så mycket oförlöst sexuell energi i staden vid den här tiden på morgonen att det börjar likna upptakten till en tragikomisk kortfilm, med betoning på tragisk. [Minns vad J säger utanför Nefertiti vid stängning: ”Men titta på det här, nu har de stått och tittat på varandra i fyra timmar och ändå är det ingen som vågar öppna munnen, vad är det för jävla samhälle vi lever i?”] [I samma andetag slår han fast: ”Du, det här är verkligen raggningskulturen och jag kan inte se hur du någonsin ska kunna assimilera dig till den”] När jag skriver det här sitter jag på en bänk vid Södra Vägen, i skuggan, med flugorna och packningen (bara för sakens skull kommer jag snart att lämna hälften av packningen bakom mig på bänken, jag vill markera det faktum att jag i viss mån kommer tillbaka till ett annat Stockholm när jag återvänder, eftersom kroppen är en del av miljön, och min kropp nu delvis är en annan).
Borde jag inte skriva mer om gårdagens uppläsningar? Om hänget efteråt, med samtidens poetiska fixstjärnor? Jo. Ja. Till att börja med kan vi slå fast att samtidslyriken är väldigt lesbisk. Jag behöver inte nämna några namn, men den är mer lesbisk än du tror. Och bättre än du vågar tro. Hanna Hallgren har hårdast attityd (= mest sex appeal) i litteratursverige, alla kategorier. Och hennes uppläsning tillsammans med Johan Jönson var till stora delar sublimt maskineri. Men jag hade nog inte överlevt Tiina Rosenberg-klanens scenhändelser om inte Dennis Cooper och Eli Leven levererat ett sådant dekadent och degenererat parti sexualiserat våldsepos som de gjorde. Tack, tack, tack, tack. Det krävdes också denna fenomenalt smutsiga motvikt till den kräksinkarnation som Stacey Ann Chins jordmoder-kom-till-mig-och-ät-av-min-jamaicakryddade-kyckling-i-en-enda-storfamiljslyrik framkallade. I framtiden kommer jag att anstränga mig för att inte hamna på tillställningar där hon medverkar. Kan inte komma på någon vars litteratursyn är lika långt ifrån min egen. Men det är okej. Vi har alla våra relationer till texten att ta hänsyn till.
Jag har snart varit vaken i 27 timmar och jag minns A:s försök till uppmuntran i min sänglösa tillvaro från igår kväll: ”Du kan ragga på X och Y så får du vara med både kille och tjej eller så kan du ragga på mig och Z så får du vara med två kvinnor.” Med vilken lätthet går inte den genom världen vars ackumulerade empiri ger upphov till liknande uttalanden!?
//
Repliker i fyllan:
J: Vad hände egentligen med Thomas Öberg?
D: Han gick väl under jorden?
J: Ja, man kan ju liksom inte fortsätta att stå med en trafikkon på huvudet på scen i flera år och skrika VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DET HÄR JÄVLA LANDET utan att någon i publiken gör något.
//
J: Allt är så litterärt hela tiden.
D: Men nu tog de bort stolarna här bredvid, hur ska vi läsa det, rent litterärt? Är det Hanna Nordenhök-minimalism eller är det mer Johan Jönson?
J: Hur menar du ”Johan Jönson”?
D: Ja, fettet är ensamt igen, typ.
//
Jag har nu genomlidigt 28 timmars vaka och chansen är stor att jag missar tåget hem. Jag får anstränga mig för att inte somna i den rymliga fåtöljen på det här svala espressokaféet. Jag ställer klockan. Jag måste skriva för att hålla ögonen öppna. Svalkande vind genom fönstret. Jag fortsätter att leka H.P. Lovecraft och sitter här och hatar människorna omkring mig. Spelar ingen roll hur söta ni är. Jag har räknat ut alla jävlar i förväg. Jag blir kvar här över lunchen. Matar mig med Whitney Houston-låtarna från högtalarna. Jag inväntar dagens första tårar. Och tåget hem. Händerna ska kladdas ner av den egna dagen, även i Göteborg. Handstilen blir vagare i konturerna ju tröttare jag blir. [oläsligt] rinner, mildhet, lätthet, trycket mot pappret måste bli vildare. [oläsligt] [oläsligt] [oläsligt] [oläsligt].
[…] i bokkassen kom: *Jens Liljestrand Paris-Dakar *Leif Holmstrand Myror (som Barkfisken enligt sitt dbinlägg från senaste resan köpte på ett antikvariat i Lund) *Maria Norin Den sammanlagda längden av […]