Dagbok under mental detox week, vecka 19 2008.

Måndag.

Inga direkta problem att undvika bildflödet under en dag med brödfödejobb och på kvällen konsert/läsning med Ed Sanders. Ett par glas vin efteråt med S. på den fulländande sunkbaren Soft på Malmskillnadsgatan. Vi pratade om

1) vilka för- och nackdelar det skulle finnas (för mig) med att lämna Stockholm. Möjligen till Göteborg.

2) det eftersträvansvärda i att ”gifta sig ur” kultursvängen. Kulturarbetare är per definition ängsliga och självupptagna varelser (titta bara på mig) och det gäller för skeva individer som oss att så snabbt det bara går att hitta lekkamrater/partners utanför detta mentala ghetto. Ja, ni vet, människor som inte tycker det är obildat att behandla sina medmänniskor okej.

3) att det förmodligen inte finns någon väg tillbaka när man väl betalat för sex.

Tisdag.

Inte bara bildflödesfri utan även en internetfri dag. Under förmiddagen tvätt och skrivande. Eftermiddagen upptogs av simning. Det är tydligt hur ofta impulserna återkommer att koppla upp sig och minst en gång i timmen kolla mailboxen. Det är en reflex så fullkomligt betingad av rörelsen att sätta mig ner i soffan. Jag får piska till sinnet var gång för att undvika att fullfölja den. Uppenbara aktiviteter istället för tv/filmvisning:

1) Jag lyssnar till Ernst-Hugo Järegårds inläsning av H.P. Lovecraft.

2) Jag läser Oceanen av Sonnevi.

Jag märker att jag saknar Scrubs under måltider, då jag istället måste nöja mig med skivor eller tidningsläsande. Radio kan jag inte nå eftersom jag då måste koppla upp mig. Känslan är att än så länge kännetecknas veckan mer av brist än vinst. Och har jag inte redan i och med detta redan misslyckats? Att istället för att ge mig hän till det som pågår nu, det bildflödesfria, så drömmer jag om nästa vecka då allt ska vara tillbaka till det normala? Borde inte denna veckas restriktioner sätta agendan för även kommande veckor?

Under kvällen helt försvarslös efter simningen. Simmandet förstärker av någon anledning den sedvanliga vardagsångesten och förvärrar de kroppsliga symtomen. Det är väl problemet med att spänna och slappna av muskler som i vanliga fall får ty sig till sin invanda lathet.

(Re: Scrubs.

Av någon anledning återvänder jag alltid drogmässigt till den amerikanska tv-serien Scrubs. Jag tror dess beroendeframkallande aspekter i första hand beror på:

1) Producentteamet har noga valt färgskalan att enbart inkludera pastellfärger som ger ett lugnande intryck. I sjukhusmiljön där karaktärerna vistas finns framförallt babyblått, vita doktorsrockar, ljusrosa och svala gröna färger. Det ger ett vilsamt intryck och min hjärna kommer på sig själv med att gång på gång längta tillbaka till detta lugnande landskap. Att jag är mer än benägen att se repriser bara för att få vara i detta utgör det främsta bevismaterialet.

2) Genom att låta karaktärerna käckt kommentera skeendet i sina liv på postmodernt vis med eviga referenser till andra tv-serier så har man hittat ett väloljat sätt att legitimera tv-seriefandomen. Detta får åskådaren att a) känna sig som en i gänget, eftersom Scrubs i sig skapar ett referenssystem att infoga i sitt eget liv och b) känna sig smart, fulladdad med onödigt vetande.

3) En välfungerande humor. Vi kan inte komma ifrån att vissa saker faktiskt är kul i Scrubs. Tyvärr. Att en uppenbar inspirationskälla för manusförfattarna är Kevin Smith gör mig inte direkt ledsen heller, min filmsmak är notoriskt befriad från förfining och ja, Kevin Smith vet hur man smeker mitt skägg. Och ring mig om du saknar någon att dricka öl och diskutera Die Hard-filmerna med.)

Sinnet bedövas alltjämt av bildflödet och det passiviserar hjärnan och kroppen, allt detta behöver vi inte dra igenom ännu en gång. Men det upphör aldrig att förvåna mig att det måste till principiella beslut – liknande detta att vara bildflödesfri i en vecka – för att jag ska förmå mig själv att stänga av tv-serierna och filmerna. Den uppenbara glädjen som finns i att passivt konsumera amerikanska hollywooderuptioner måste tuktas och disciplineras. Framförallt är det ju bedövningen jag skräms av och som förfogar över stora delar av mitt liv.

Onsdag.

Musicerande i princip hela dagen. Det kändes livsviktigt att kunna kolla mail igen efter gårdagens internetbefrielse. Flera överraskningar att glädjas åt mailledes, bland annat en Los Angeles-resident som ville beställa skivor med The Goner. Skäms på de fulländat högfärdiga nollor som dissar Myspace.

Torsdag.

Var tänkt som en internetfri dag men jag gjorde avkall på detta redan under frukosten då det var ett antal mail som jag var så nyfiken på att få se om jag fått svar på. Har flera texter ute till tidskrifter och jag ville veta om någon hört av sig. Det hade de inte. Be Kind Rewind på kvällen med K. och efterföljande samkväm på den där eminenta krogen där de alltid spelar Tindersticks och serverar ale och stout på fat så skägget blir alldeles kladdigt.

Fredag.

Brödfödejobbsdag och middag hos G. på kvällen. Inga större problem att undvika bildflödet. Att samtala med G. får mig ofta att återupptäcka spektret av möjliga relationer till Gud. Han uppmanar mig till att sublimera de kroppsliga begären och ta in på kloster ett par månader. Det känns inte alls som tokigheter i nuvarande läge.

Lördag.

Brödfödejobbsdag.

Uppenbar aktivitet istället för bildflöden: läsning av Det Grymma Svärdet hela kvällen.

Bekännelse av mitt förfall: som den junkie jag är kunde jag inte hålla mig från att kolla på de två senaste avsnitten av Scrubs streamade på Project Free TV under intagande av middag.

Söndag.

Brottstycken: myspace, promenad, Philip K. Dick, skivbeställningar, magvärk.