Del 1.
Jag är snabb i vändningarna. Vet inte om det var årets Textmässa som gjorde det eller inte; men när jag kom hem insåg jag att jag inte kommer att orka fortsätta arbetet med MÄNSKLIGHETENS SISTA DAGAR som var planerat att ges ut på skiva till hösten, varpå det läggs ner med omedelbar verkan. Den bestående känslan av dagen var att jag tappat tron på projektet MÄNSKLIGHETENS SISTA DAGAR för att istället börja hoppas på att vi faktiskt upplever mänsklighetens sista dagar. Jag ska inte skylla allt på Textmässan (men mingelmiljöer lockar alltid fram mina sämsta sidor; H möter mig i en av korridorerna och utbrister ”Men D. hur är det med dig, du är helt blek, som om du knappt är här?”) – mitt schema är trots allt fullbokat. Jag orkar inte riktigt med projekt nog för tio man under tre månader, inte den här våren, under det här året. Livet är någon annanstans. Miljöer som lockar fram de sämsta sidorna hos en personlighet brukar inte sällan åtföljas av insikter, klarsyner och rättning i leden. I mitt fall innebär detta att bejaka min inåtvändhet. Att inse att förläggandets sociala sidor inte är för den här skäggbusen/reportern. Mina inre självhatsmonologer har haft en riktig picknickdag. Tankarna om er därute har inte varit direkt milda heller, ska ni veta. Igår bestämde jag mig för att ha en vit månad. Det höll i ungefär 33 timmar. Inte för att jag planerar att gå till Café Edenborg, men drickandet har inte slutat för kvällen. Skål. Vill ni mig något så ligger jag här under filten med två flaskor vin, två romaner av Harry Crews och – varför inte, det är ju lördagkväll – ett paket Marlboro Silver.
Del 2.
Säga vad man vill om The Goner och F.O.T.S.O.T.T. etc, men dagarna jag får ägna mig åt musicerande och skönlitterärt skrivande är sublima. För min egen hälsas skull – och i förlängningen (eftersom jag blir ett gladare smygfetto av det) för omvärldens skull – måste jag rensa upp i schemat och frilägga tid för dessa (måhända fåfänga och alltför privata) verkstäder. Gott så.
—
Uppdatering: Bättre än två flaskor vin är två telefonsamtal med J. och S-M. Tack igen, tack, tack, tack.
Som de flesta (alla?) växelvarma djur går även barkfisken i dvala ibland, inte som ett steg i ett borttynande utan som en del i en cyklisk process, där förändringar sker stötvis. ”Varje förändring som inte ryms inom organets funktionsradie kommer att reducera – förstöra eller omöjliggöra – denna funktion och därmed också organet i fråga.” Barkfisken ÄR förlagets sociala sida. Barkfisken nätverkar, påbörjar, lockar, avslutar. Barkfisken är respekterad. Barkfisken är motor och rörelse. Barkfiskens polära kropp är kall på kvällen och varm på morgonen. Och allt detta inom barkfiskens funktionsradie.
f u n k t i o n s r a d i e
- för att låna j’s vokabulär:
dubbelslag på ordet!