To

Onsdag

”En karaktäristik öfver den omagnetiska människan. — Känner Ni den omagnetiska människan? Här är rätta platsen att beskrifva henne, i motsats till den starka individualitet, som vi just talat om. Hon verkar nedtryckande på sin omgifning; är Ni otålig, ökar hon Eder otålighet; är Ni bedröfvad, blir Ni det ännu i högre grad; är Ni gladlynt, så värkar hon på Eder som en nedtryckande last. Ja, den omagnetiska människan är en last, och Ni är god nog för henne, för att upprätta henne; hon håller sig för ett misskändt geni och väntar medlidande och tröst af Eder; hon beklagar sig öfver ödet, öfver vädret, kort om godt öfver allt. —

* * *

Hon är alltid missbelåten. — Hon är missnöjd, hon är en pratmakare, hon förråder sina hemligheter och skulle gärna lätta sina sorger och plågor för Eder, hon är icke herre öfver sina lidelser, utan återhållsamhet, utan lugn, utan öfverläggning, utan ett spår av andlig jämnvikt i sitt väsen. Smickra henne och låt henne löpa. Lättast komma Ni åt henne genom hennes egenkärlek. Smickra henne och slit henne lös från Eder; ty att blifva befriad från henne är Eder önskan; låt önskan efterföljas av handling och sök glömma det obehagliga intryck hon gjort.”

ur ”Lärobok i Personlig Magnetism. Själfbehärskning och Karaktärsbildning” av Victor Turnbull.

Tisdag

”Man kan säga att kärleken i västerlandet alltsedan Platons Faidros antingen varit ett idealt tillstånd, ett som kan uppnås under mycket speciella omständigheter (en kamp för kärleken), eller så har begäret varit något att bemästra, att försöka avsvärja sig (en kamp mot kärleken).

Bara några få författare kastar oss in i begärets våldsamma virvel helt utan förbehåll, utan analys, distans eller moral, utan att – åtminstone i slutet av sina framställningar – ta steget ut ur turbulensen. Men hos desa få, en de Sade, en Emily Brontë, en Georges Bataille, en Jean Genet, en Marguerite Duras, möter vi a-moraliska skildringar av begäret. Där utplånas gränser, mellan gott och ont, sjukt och friskt, våld och vällust, liv och död. Identiteter och moral ger vika enligt en obönhörlig logik som alltmer ställer den som drabbas – och låter sig drabbas – utanför all social gemenskap. Begäret hos Duras är gemenskapen med den Andre i tecknet av negation och utanförskap.”

ur ”M – möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter” av Carl-Johan Malmberg.

Söndag

Vissa filmer och böcker som kommit till en i påverkbar ålder har integrerats i det egna tänkandet så till den grad att åsikter och övertygelser man trodde var resultatet av egna erfarenheter egentligen stammar utifrån. Jag såg dokumentären Unmade Beds på Stockholms filmfestival 1997. I nitton års ålder var den här nakna skildringen av fyra singlars ”privata helveten” i kontaktannons- och dejtingvärlden lika skrämmande som den kändes fjärran. Inte så mycket för att de fyra skildrade bodde i New York utan mer för att samtliga var  minst femton år äldre än mig. De slogs mot gravitationen och tiden – kroppar som säckar ihop med åldern, och en alltmer påtaglig desperation över att aldrig ha träffat någon att gifta sig med. I kontrast till deras lott i livet var jag precis nitton år fyllda, lika smal som dåvarande idolen Brian Molko, och hade precis börjat på Södertörns Högskola. Kontaktmöjligheterna med presumtiva dejter kändes outtömliga.

När jag ser om filmen idag av en slump har jag inte sett den på tolv års tid. Och jag märker att jag – med stigande ålder och periodvis tilltagande bitterhet – hävdat allt möjligt under åren som vore det mina egna åsikter men som egentligen är från Unmade Beds. Här finns dem nu i en avi-fil, ord för ord. Jag vill inte hävda att jag pådyvlats åsikter som jag egentligen inte hållit för sanna. Men jag undrar om det kan vara så att tankegods från filmer och böcker ibland påverkar inte bara ens syn på utan också ens möjligheter att verka i världen mer än vad man skulle vilja erkänna. Det är en debatt lika gammal som kulturkonsumtionen själv. Men oavsett – det känns som att komma hem när jag nu återfunnit mina egna inlärda ”urkunder” i Unmade Beds. För när det gäller dejtingscenen har jag varit bitter, bittrare, bittrast. Inte minst när det gäller skillnaden mellan tjejers och killars möjligheter. Kanske hade utsikterna inte känts lika ödesmättade som de gjort ibland om inte Unmade Beds-historierna legat och grott till synes omärkbart någonstans i mina övertygelsers DNA.

Hursomhelst. En av personerna som ställt upp i filmen och blottat sitt dejtande är Mikey Russo, en fyrtioårig lastbilschaufför med filmmanusskrivande på fritidsagendan. Samtliga manus han skriver berättar om ”Mike” och ”vackra kvinnor” och hur ”vackra kvinnor krossar mäns hjärtan, för det är vad vackra kvinnor gör.” Mikey Russo är en ”hårdast av de hårda”-typ av man vars ungkarslägenhet lever upp till begreppet mer än andra lägenheter. Det sitter speglar i taket över sängen. Bronsstatyer föreställande älskande par tronar i vardagsrummet. Och han är full av livsvisdomar. Nedan följer ett kompendium, min ode till machomannen Mikey Russo. Jag är övertygad om att någonstans bakom min oattraktiva passivitet, min latenta reumatism, mitt diafragmamuskelbråck, min spänningshuvudvärk och mitt skadliga vanebeteende sitter en Russo i mig som vill blomma ut och bara köra sitt race.

”You see the shit I gotta go through to impress these women? I get the hair colored. Gotta shave. Clip my ear hair, so they don’t think I’m an old fuck. Cause any old chicken has hair coming out of their ears, and women know that shit. Now I gotta clip the nose hair… Well… this is it lady. What you see, is what you get.”

”I have high standards for women but I never thought of myself as a pretty boy. It doesn’t bother me that I got a bit of a gut. And that I’m starting to get a receding hairline. Cause Michael is still Michael. ”

”I’m low maintenance. I can shit, shower and shave and be outta here in twenty minutes.”

”I was never the Robert Redford or Paul Newman type. I was always the Jack Nicholson or Harvey Keitel kind of guy.”

”The way I see it. They’re the beauty. And I’m the beast.”

”Well this night sucked. I answer an ad from a woman in a New York magazine. She calls me and tells me she likes the sound of my voice. We talk. It’s a nice rapport. We go out to dinner to a restaurant, to one of the most expensive ones in the city. I spend 197 dollars and what I gotta hear is that my position in life… she would be embarrassed to present me to her friends because I’m not high enough in the corporate scale. Wonderful… She’s a judge. She sits on a bench every day and judges people.”

”I hate the personals. I don’t place an ad myself cause I’m not Robert Redford. And I don’t have a lot of money. When I do go out on one of these dates and the first question they ask me is ’What do you do?’ I lie. I tell them I’m a first run screenwriter. Now I do write screenplays. But I’ve never sold one. And I tell that lie because I know I’m never gonna see them again. And I don’t care cause the only thing they’re interested in is my social status and how much money I have.”

”I had a real shit date last week. As soon as she walked through the door I knew I was in trouble. cause she was a real mutt.”

”Women can get laid anytime they want. It’s just the way it is. It’s pussy power. Men can’t do that. That’s why prostitution has been with us since the beginning of human kind. Any man that tells you he hasn’t been with a hooker is a liar.”

”And getting older is real shitty. Yesterday I went to the Angelica Theatre. Gave the girl at the window a twenty dollar bill. And I went inside to get a bottle of water. I looked in my hand expecting to find twelve dollars. I found sixteen dollars. The girl at the window had given me a senior citizen’s discount. According to that girl I look like I’m sixtyfive years old. Isn’t that wonderful?”

”She’s out there somewhere. I just haven’t found her yet. So I have to turn another corner. At least that’s what I keep telling myself. But sometimes I get a little depressed. And I’m the type of guy that when I bleed, I’d like to bleed alone.”

”The woman that gets me now is gonna get a hell of a deal. I’m a catch! I’m HIV negative. And I’ve done all those fleeting moment things.”

Torsdag

21.56 Aparallellitet: let’s go to india. fuck bukowski.

22.52 Aparallellitet: damn straight. continuity-sickness. yes definitely. my behavioral patterns are all old acquaintances. fear keeps me from cutting it out. i need to forcefeed myself change.

22.54 X: ”What will be need not suffer, while it waits.”

Söndag

Pappa behöver nya skor! Jag auktionerar ut en handfull udda trycksaker – Stora Saltet, Peter Sotos, The Fenris Wolf, Codex Seraphinianus. Kom och bjud över varandra här.

Fredag

Torsdag

Bonusmaterial från i lördags – den lättälskade Daniel Higgs -

Daniel Higgs at Debaser, STHLM, SWE 31 oct from Daniel Westerlund on Vimeo.

”Say God despite that which prevents one from saying God.”

—

Appendix. Funnet brev i bok på antikvariatet. Från Syster ”R***” till ”S***”

”Christ is Risen!”

May 4, 1999

My dear S***,

You have been on my mind & in my prayer so very much. Thank you for your last letter. I’m so relieved for you now that Walter as granted you a release & that you are now able to relate to him in a friendly way & that the boys can also have a positive relationship with their father. I could say more about this but want to spend more time talking about you.

We must realize that God is NOT absent: it’s simply our feelings that make him seem so far away. God is everywhere [& yet "no where" because God cannot be confined]. You are experiencing NEW LIFE (=resurrection) by the recent events… by your realizing some things about yourself that may have led you or rather attracted you to relationships that end up in sorrow… dead ends (in English = a ‘dead-end’ metaphor comes from a ‘dead end street’ – one that leads to nowhere = ends abruptbly). This insight is new life even if painful. And it is not surprising to me that you experience at the same time relief and also loneliness and a certain flatness in your feelings.

You say you feel a kind of loneliness you have not yet experienced… ”God is there but He doesn’t want me now.” Oh yes, S***, he does want you now (as always) – but it’s you that must relate now to him (& others) (AND to yourself) differently. How differently? First of all, trust all the while walking in the dark. Trust in what? Trust first that God is Love, that he wants the best for us all; that he has already given you all you need & that you have within yourself many untapped potentials. The Spirit of God is within us but it is we who must activate this spirit which is our spirit. It’s important to realize that feelings can get in the way. And so it’s a very good thing that you do not feel God present. Do not try to ”look for God, to see Him”. Don’t strain yourself. Simply pray as an act of your will to please him – prayer that expresses your intention to do his will – to become who you really are. But do not seek confirmation on any kind of security in prayer.

You say when you pray you get angry & sad. Now why is it? Because you seek God & he seems absent? If this is so, then what may be happening is: you are expecting something tangible in your prayer, some sort of answer…. & are you sad & angry because there is no ”answer”? So in point of a fact, indirectly God is answering you! By not answering. This is the way it should be. How can we take hold of our lives & live responsibly, go out into the dark in faith (this is God’s will!), if we think God is somehow ”out there”, ”near us”, leading us by the hand? No, S***, these feelings of a new kind of loneliness are good for you! It’s the consequence of no longer relying on your past patterns of finding too much support in outer things, people (particularly those unhealthy relationships with married men.) Will talk more about this at another time – that is, this sense of aloneness.

We could talk about theses things – I hope I’m not confusing you. Please ask me if some things I’ve said are hard to grasp.

Before closing: do you have a computer? Do you have access to internet or have e-mail? Have you heard of St. Nina’s Quarterly? A very good circular letter (4x a year) for women in the orthodox church for expressing their ideas; their problems in church life etc…

I think it would be very good for you ”meet” some of these women even if it’s through e-mail.

You have a tremendous amount of life within yourself, S***. You are already much alive & give life but there’s still so very much you have yet to tap into!

You sent me 40 dollars last year. I’m thinking of sending you some reading material. When you have understood more, how much more free you will be. ”The truth will make you free” – so Christ has said. And I know it to be so.

You are so frequently close in my thoughts!

Love & prayer -

Sister R***.

Ps. I think you are doing very well!

Onsdag

”You have successfully confirmed your subscription request for ‘aparallellitet’ to the jandek mailing list.”

Hur ska du högtidlighålla sjuårsjubileet av Jandek-dagen – den femte november 2002? Själv beställer jag Jackpot Records Six and six, den andra delen i vad som verkar arta sig till en komplett återutgivning  i kronologisk ordning av Jandek-katalogen (eller det är vad en hoppas på).

Vem eller vad är Jandek? Jandeks mysterioso-eremit-persona har sammanfattats bättre och fylligare än vad jag är kapabel till. Axplocken skulle kunna lyda:

1. ”Jandek, alone with a guitar and a microphone, sounds like a muttering sleepwalker aimlessly plucking amplified bicycle spokes. His music is dark and gloomy; but it won’t make you sad-it will make you tense and uncomfortable. Here is the Ultimate Disconnect.” (Irwin Chusid)

2. ”And what does his music sound like? Like pure desolation. Jandek is not just solo but profoundly alone on most of his recordings, picking distractedly at a guitar tuned to no particular notes, moaning in no particular key about thinking and love and wandering around and staying in the same place and God. Beyond that, there’s just emptiness — each off-key ping floats out separately into black space. Sometimes Jandek sounds as if he’d internalized the grimmest death-letter blues of the ’20s and is pulling them back out of himself, thoroughly dismembered, hair by hair. His songs have no choruses, no hooks, no melodies, no rhythms, no internal progression, nothing but the inexorable Chinese-water-torture plod of Samuel Beckett’s The Unnameable: ‘I can’t go on, I’ll go on.’” (Douglas Wolk)

3. ”Utilizing guitars (one at time, both acoustic or electric), voice and percussion, this is music from the ultimate void — vaguely related to genres like folk, blues and avant-garde but in the end it can only be the sound of Jandek. And there’s never been anything else quite like it.” (Forced Exposure)

Mötet med Jandek måste vara personligt. Trots alla spaltmetrar om honom finns det inte mycket som kan förbereda inför första lyssningen. De devota lyssnarna skriver sina rapporter som om de precis återvänt från en annan planet. Vilket på sätt och vis får sägas vara en giltig jämförelse. Yttre/inre rymd. Det gör detsamma. För att Jandeks musik ska få sin rättmätiga plats i ditt liv behöver du 1) ett mörkt rum och 2) hörlurar. Du är inte i Kansas längre, inte heller i Stockholm och så långt bort från Facebook-samtiden som är fysiskt möjligt.

Jandeks debutskiva har gått några varv och du märker att den ritat linjerna till något som bildar antitesen till allt försumbart.

I närmare trettio år bildade Jandeks hemlighetsmakeri projektionsduk för allehanda drömmar och begär. Det var som om han fick axla vår kollektiva längtan att vända kravmaskineriet ryggen. Välgörande isolering. En förortsmunk bakom fördragna gardiner. Den atypiska, atonala, amoderna, aparta, analoga. Som spelar på något som låter som ett ”ostämt tennisracket”. Sedan 2005 har han tagit allt fler steg in i rampljuset. Bakom namnet Jandek visade sig en anorektiskt smal white collar Houston-bo vid namn Sterling Smith. Youtub:ar du honom får du möta ett antal förvirrande liveklipp där han bland annat ses spela med en funkbassist och en driven trummis. Han har således intagit scenen på sitt sedvanliga kompromisslösa sätt: ingen spelning är den andra lik. Nya medmusiker varje gång och häromåret fick Helsingfors-borna möta en enda lång pianoimprovisation.

I vår lilla Jandek-festival nöjer vi oss med två klipp:

Spår från debutskivan. Rekommendationen är dock att införskaffa ett eget ex av vardera: Ready for the house-lp, hörlur, mörkt rum.

På ett spår från den fjärde lp:n Chair beside a window – efter tre lp-skivor av total loner-folk – dyker helt plötsligt en eteriskt vacker kvinnlig stämma upp, på den kongenialt döpa Nancy Sings.

Epilog:

Irwin Chusid igen: ”Jandek’s ultimate mission could be to test the mortal limits of patience, tolerance, and understanding. Perhaps he’s the Messiah, dispatched to Earth as an Outsider Musician, giving the human race one last chance to accept the unacceptable, to embrace that which is infinitely difficult to embrace.”

Tisdag